Genom att bilda joner (atomer med elektrisk laddning) i sjuklig vävnad kan läkare antingen döda cancerceller helt eller förändra deras genetiska kod för att begränsa tumörtillväxt. Fotonstrålning med gamma- eller röntgenstrålar är fortfarande vanligt förekommande, men partikelstrålning – särskilt protonterapi – får en allt större roll vid cancercentrum och sjukhus i framtiden.
Enligt American Cancer Society (ACS) uppnår protonerna i partikelstrålen ett viktigt resultat: de skadar cellerna vid destinationspunkten, medan friska celler längs strålens väg i stort sett förblir oskadade. Strål-onkologer kan därför ge kraftigare doser mot det sjuka området samtidigt som risken för biverkningar i omgivande vävnad minskar.
Tekniken är dock relativt ny och granskas fortfarande noggrant, inte minst eftersom protonstrålbehandling utsätter patienter för högre doser neutroner, vilka i sin tur kan orsaka nya cancerformer senare i livet.
Strålbehandling pågår under flera veckor och inleds med en simuleringspass där terapeuten, med hjälp av röntgenbilder eller datortomografi (CT), bestämmer var strålen ska riktas. För att säkerställa korrekt målinriktning måste patienten ligga helt stilla. Terapeuterna använder ofta specialgjorda skenor eller avgjutningar för att immobilisera specifika kroppsdelar och markerar målområdet på huden med bläck. Enligt ACS fastställer onkologerna sedan strålens styrka, antalet behandlingar och hur dessa ska administreras.
Behandlingens längd beror på många faktorer, bland annat patientens allmänna hälsa, cancertyp samt tumörens placering och storlek. Onkologer ger vanligtvis behandling fem dagar per vecka under en till två månader, men kan göra uppehåll för att ge kroppen tid att återhämta sig. Vissa terapier kräver hyperfraktionerad behandling, där patienten erhåller mer än en dos per dag.
Enligt ACS tar positioneringen av patienten mest tid i anspråk (15–30 minuter per session), medan själva utdelningen av stråldosen bara tar några minuter.
Midwest Proton Radiotherapy Institute (MPRI) anger trötthet, hudirritation och håravfall som mindre biverkningar hos patienter som genomgår protonstrålbehandling. Läkarna David J. Brenner och Eric J. Hall vid Columbia University Medical Center har dock visat att risken för sekundär cancer till följd av neutronexponering är likvärdig vid protonterapi som vid andra strålbehandlingar. ACS pekar dessutom på risker beroende på var tumören befinner sig – exempelvis magbesvär i samband med magsäckscancer.
Eftersom protonstrålen riktas exakt mot tumören från flera olika håll krävs en kostsam, datorstyrd protonaccelerator – en cyklotron eller synkrotron – som fokuserar på det sjuka vävnadsområdet. Idag används protonstrålning endast vid ett fåtal behandlingscenter och sjukhus världen över, men experterna vid Columbia University spår att allt fler institutioner snabbt kommer att införa tekniken i framtiden.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online