Katetrar är slangar av latex eller silikon som används för att hjälpa till att tömma överskottsvätskor och urin, samt för intravenös administrering av läkemedel, flytande näring eller blodprodukter. Bakterier trivs utmärkt i miljön kring katetern och den omgivande vävnaden, vilket gör den till en idealisk grogrund. Bakterierna kommer från mikrofloran på patientens och vårdpersonalens hud, eller från kontaminerade substanser som har getts intravenöst. De fäster vid kateterns ytter- eller insida och förökar sig, varvid de utsöndrar en gelliknande substans – en biofilm – som skyddar bakteriekolonin. Ju längre katetern sitter kvar, desto större blir biofilmen och desto högre är risken att patienten drabbas av en infektion.
Bakterierna i biofilmer är svåra att utrota eftersom de utvecklar resistens mot många av de antibiotika som används för att behandla infektioner. Att byta ut katetern innan antibiotikabehandling påbörjas minskar den tid som krävs för att bli av med infektionen och leder till färre återfall.
Kristallina biofilmer orsakar beläggningar som täpper igen urinkatetrar hos upp till hälften av alla personer med långvarig kateterisering. Blockeringarna och de därav följande infektionerna orsakas främst av bakterier som producerar enzymet ureas, vilket omvandlar urea i urinen till ammoniak. Ammoniaken höjer urinens nukleations-pH (pH n – den nivå vid vilken kristaller bildas), vilket leder till bildning av kalcium- och magnesiumsaltkristaller som fastnar i biofilmen. Personer med långvarig kateterisering dricker sällan tillräckligt med vätska, vilket ger dem ett lågt pH n. Konsumtion av citrathaltiga drycker, exempelvis apelsinjuice, tillsammans med ett ökat totalt vätskeintag höjer pH n och minskar hastigheten på kristallbeläggningarna.
Använd sensorer som ändrar färg när kristallina biofilmer börjar bildas på urinkateterns yta. Dessa placeras i urinpåsar och detekterar stigande pH n för att ge en tidig varning innan beläggningarna hunnit täppa till slangen.
Katetrar som töms kontinuerligt täpps igen av beläggningar snabbare än katetrar med manuell ventil. Ventiler gör det möjligt för personen att tömma påsen med jämna mellanrum, eller att helt avstå från att använda en urinpåsa. Urinet badar då inte katetern kontinuerligt, vilket bromsar bildningen av både biofilm och kristaller.
Katetrars ytor ser släta ut men är i själva verket ojämna och fulla av små kratrar som utgör skyddade platser där biofilmer kan föröka sig. Latexkatetrar har grövre ytor än silikonkatetrar på grund av tillverkningsmetoderna och användningen av ett fint pulver som hindrar latexen från att fastna i maskinerna under produktionen. Silikonkatetrar är slätare, men har fortfarande vissa ojämnheter, särskilt vid öppningarna (ögonhålen) och vid räffelspår från extruderingen, det vill säga när materialet pressas genom en öppning under tillverkningen – ungefär som när man trycker mjuk modellera genom en ring.
Välj katetrytor av material som är kemiskt hydrofila, alltså vattenattraherande och lättlösliga i vatten. De minskar risken att bakterier fastnar på slangen, såvida inte urinens pH n stiger och urinen blir mer alkalisk. Alkalisk urin leder till kristaller som samlas på ytan och börjar bilda biofilm.
Många inom vården tror att urinvägsinfektioner är oundvikliga och utvecklar därför en slags "kateterapati". Sjuksköterskor, som ofta har huvudansvaret för katetervården, kan minska förekomsten av biofilmorsakade infektioner helt enkelt genom att tvätta händerna noggrant. Att dessutom fästa och fixera katetern korrekt för att förhindra rörelser minskar också bakteriernas kolonisering.
Överväg användning av katetrar som är impregnerade med antimikrobiella ämnen, inklusive silver. De har inte entydigt visats minska antalet biofilmrelaterade infektioner, men kan vara effektiva i vissa situationer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online