Botox, eller botulinumtoxin, upptäcktes första gången 1897 som orsaken till en allvarlig form av matförgiftning, som senare kom att kallas botulism. Även om ämnet idag framför allt förknippas med kosmetiska behandlingar, exempelvis borttagning av rynkor, är det i grunden ett potent gift som kan vara farligt i stora mängder. Toxinet har använts inom kosmetisk medicin i årtionden, men på senare år har det även prövats mot tillstånd som multipel skleros, muskelkramper, matstrupssjukdomar och blåsdysfunktion.
Det mest överraskande med botox är just paradoxen: samma preparat är dödligt i stora doser, men kan i små, noggrant kontrollerade mängder faktiskt förbättra livskvaliteten avsevärt.
Botox är ett starkt neurogift som bildas av bakterien Clostridium botulinum, en anaerob bakterie som naturligt trivs i jord. Bakterien producerar flera olika neurotoxiner, så kallade botulinumneurotoxiner, som delas in i undertyperna A till G. Förgiftning hos människor orsakas vanligen av typerna A, B och E samt, i sällsynta fall, F. Den typ som används inom kosmetik och sjukvård är typ A, som i USA tillverkas av företaget Allergan under varumärket BOTOX®.
Blåsdysfunktion är en urologisk störning som kan behandlas med botoxinjektioner. Tillståndet drabbar både män och kvinnor och kännetecknas av symtom som urinläckage (inkontinens), överaktiv blåsa, svårigheter att urinera samt blockeringar i urinvägarna. Det kallas även tömningsdysfunktion och handlar i grunden om problem med att antingen tömma eller fylla blåsan.
Orsaken ligger oftast i blåsans muskulatur, men vissa starka läkemedel och neurologiska sjukdomar kan också ligga bakom besvären.
När botox först började användas mot rynkor, genom att påverka ansiktets muskler, inleddes forskning om ämnets potential vid andra muskelrelaterade besvär. Vid blåsdysfunktion övervägs behandlingen när andra metoder inte gett önskad effekt.
Injektionerna verkar genom att tillfälligt förlama blåsans muskler. Det innebär att blåsan inte längre drar ihop sig okontrollerat, vilket minskar eller eliminerar urinläckaget. Effekten brukar märkas inom ungefär sju dagar och varar i sex till tolv månader, beroende på patientens ålder och besvärens omfattning. Efterhand som effekten avtar kan behandlingen upprepas.
Botoxbehandling kan förbättra vardagen avsevärt för den som lider av blåsdysfunktion, eftersom det blir möjligt att utföra dagliga aktiviteter utan oro för läckage. Tillståndet debuterar oftast efter 40–45 års ålder, men behandlingen kan i princip ges till vuxna i alla åldrar – dock endast när andra behandlingsformer helt misslyckats.
Behandlingen rekommenderas inte för gravida kvinnor eller för personer med vissa neuromuskulära sjukdomar, som Lambert-Eatons myastena syndrom, amyotrofisk lateralskleros (ALS) och myasthenia gravis. Den är heller inte lämplig för personer som är allergiska mot äggprotein, eftersom preparatet innehåller spår av albumin.
Precis som botox visat sig effektivt mot rynkor har resultaten varit goda även vid behandling av blåsdysfunktion och andra muskelrelaterade besvär. Själva ingreppet tar bara omkring 30 minuter och utförs ofta i lokalbedövning, i vissa fall i narkos.
Många patienter upplever behandlingen som bekväm och smidig jämfört med alternativa behandlingsformer. Som vid alla medicinska ingrepp finns dock risker, bland annat för urinvägsinfektioner och tillfälliga svårigheter att tömma blåsan. Diskutera alltid med en urolog för att bedöma om botoxbehandling är rätt val för dig.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online