Urinkatetrar används ofta på sjukhus och inom äldre- och sjukvården för att hantera urininkontinens och urinretention. De används även när vätskebalansen behöver övervakas med hög precision, exempelvis hos patienter med allvarlig sjukdom. Vissa patienter har en kvarliggande kateter, det vill säga en kateter som är avsedd för långtidsbruk. En kateters uppgift är att tömma urin från urinblåsan.
En vanlig standardkateter på sjukhus är Foley-katetern. Den ansluts till en stor plastpåse som rymmer drygt en liter urin. Det finns även en mindre påse, så kallad benpåse, som kan fästas vid benet och bäras diskret under kläderna. En rak kateter, även kallad engångskateter, används av patienter som själva för in katetern tillräckligt länge för att tömma urinen och därefter tar bort den.
Användningen av katetrar har kritiserats de senaste åren eftersom risken för urinvägsinfektion ökar. Därför har sjukhus och andra vårdinrättningar strikta rutiner för att förebygga infektioner. En kateter ska alltid ligga kvar så kort tid som möjligt. Området där katetern förs in ska rengöras dagligen med mild tvål och ljummet vatten. Rengör området och slangarna noggrant även efter varje tarmtömning.
Tvätta händerna före och efter katetervården och använd handskar när du hanterar katetern. Se till att urinpåsen alltid befinner sig under blåsnivån – vanligtvis på golvet eller hängande i sängkanten – för att förhindra att urin rinner tillbaka upp i blåsan och orsakar infektion.
En kateter kan läcka runt insticksstället om katetern är för liten, om ballongen inte är helt uppblåst eller på grund av blåskramper. En liten ballong blåses upp inne i blåsan för att hålla katetern på plats. Blir den inte tillräckligt uppblåst kan urinläckage uppstå. Kontrollera att ballongen är fylld med rätt mängd koksaltlösning enligt tillverkarens anvisningar – standard Foley-katetrar kräver 10 ml för att ballongen ska blåsas upp helt. Om kateterns storlek är för liten kan den behöva bytas ut mot en större storlek.
Om ingen urin rinner ut kan katetern spolas försiktigt för att kontrollera om en propp blockerar flödet. Använd sterila handskar, steril koksaltlösning och en steril spruta. Dra upp 30 ml steril koksaltlösning i sprutan och desinficera området runt katetern och dräneringsslangen. Koppla bort slangen från katetern samtidigt som du viker ihop katetern för att förhindra läckage. Fäst sprutan på katetern och släpp den vikta delen. Pressa mycket försiktigt och injicera cirka 10 ml i katetern. Dra långsamt tillbaka kolven för att se om urin kommer upp i sprutan. Observera om urinen är klar, blodig eller innehåller proppar. Upprepa processen långsamt med högst 30 ml steril koksaltlösning totalt. Om proppar upptäcks kan du spola igen för att kontrollera om fler finns kvar. Anslut därefter dräneringsslangen till katetern igen och fortsätt övervaka urinens färg och flöde.
Om ingen urin rinner ut trots detta, kontrollera att slangen inte är böjd eller vriden. Fungerar ingen av dessa åtgärder, kontakta vården omedelbart.
Övervaka urinmängden regelbundet, särskilt hos patienter med njursjukdom, för att säkerställa att produktionen är tillräcklig. Varje vårdinrättning har egna riktlinjer; många sjukhus använder en standard på 30 ml per timme hos patienter med normal njurfunktion. Minskar eller upphör urinproduktionen ska vården kontaktas omedelbart.
Se till att underlivet rengörs dagligen och efter varje tarmtömning. Håll utkik efter hudskador runt underlivet och på benen där slangen ligger. Fäst slangen mot benet med en godkänd slanghållare. När patienten ska vändas eller flyttas måste det finnas tillräckligt med slack på slangen för att undvika att den dras i. Flytta slangen ofta för att förebygga tryckskador hos patienter som inte kan röra sig själva.
Övervaka vitalparametrar, särskilt feber. Utvecklar patienten feber bör ett urinprov tas för analys. Övervaka även stora blodtrycksfluktuationer, eftersom detta kan tyda på blockering eller otillräcklig urinproduktion.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online