Interstitiell cystit (IC) orsakas av en inflammation i blåsans slemhinna. Personer med IC drabbas av ett plötsligt och frekvent behov av att urinera, vilket ofta även är smärtsamt. Vid IC är det epitel (slemhinnan) som normalt skyddar blåsan mot irriterande ämnen defekt, vilket gör att mikrober kan tränga in i det interstitiella området i blåsväggen.
Enligt National Institutes of Health lider cirka 700 000 amerikaner av IC, och 90 procent av de diagnostiserade fallen rör kvinnor. I dagsläget finns ingen bot för sjukdomen, men flera läkemedel kan hjälpa drabbade att hantera smärtan.
Elmiron är det enda orala läkemedel som godkänts av FDA specifikt för IC. Den exakta verkningsmekanismen är inte helt klarlagd, men läkare tror att preparatet efterliknar de ämnen som bekläder blåsan och på så sätt reparerar epitheliet. Behandlingen kräver regelbunden, långvarig användning, men vissa patienter märker viss lindring redan inom fyra veckor. Biverkningar kan vara förstoppning, diarré, gasbesvär, illamående och reversibelt håravfall.
Hydroxizin är ett oralt antihistamin som visat sig gynnsamt för vissa IC-patienter. Preparatet minskar både frekvensen av och smärtan vid urinering, liksom nattligt urineringsbehov. Vanliga biverkningar är muntorrhet och dåsighet.
Detrol, eller Ditropan XL, dämpar blåskramper och kan därigenom minska både frekvensen och trängningen vid urinering. Kapslar med depåeffekt ska inte krossas, tuggas eller delas, eftersom detta förstör den tidsreglerade frisättningen. Detrol kan orsaka synrubbningar och mental "dimma", så var försiktig när du inleder behandlingen. Övriga biverkningar innefattar bröstsmärta, hjärtklappning, andnöd, muntorrhet och torra ögon, yrsel, huvudvärk samt ledsmärta.
DMSO är det enda intravesikala läkemedel som godkänts av FDA mot IC. Preparatet förs direkt in i blåsan via en kateter och verkar där genom att minska inflammation och muskelkrampar. Eftersom DMSO potentiellt kan skada lever och njurar krävs blodprover två gånger per år. Biverkningar inkluderar en vitlökliknande smak och hudlukt efter behandlingen samt besvär i blåsan. Kontakta läkare omgående om du får andningssvårigheter eller utslag – båda kan tyda på en allergisk reaktion.
För smärtlindring finns flera alternativ, bland annat receptfria icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID). Preparat som ibuprofen och acetylsalicylsyra kan minska inflammationen i blåsan och ge viss lindring. De flesta upplever inga biverkningar, men långvarig användning kan orsaka magblödning, magsår samt skador på lever eller njurar.
När receptfria läkemedel inte längre räcker till är nästa steg en non-opioid, exempelvis Urelle, Utira, Prosed/DS eller Fenazopyridin Plus. Dessa preparat ger ofta likartade biverkningar, som muntorrhet, förvirring, illamående, oro, diarré och svårigheter att urinera. Fenazopyridin Plus bör inte användas längre än två dagar i taget och passar bäst vid akuta IC-besvär. Non-opioider är sällan lika effektiva som opioider, men risken för beroende är betydligt lägre.
Opioider är starka smärtlindrare som är beroendeframkallande och därför endast bör användas under korta perioder. Till denna grupp hör bland annat Opana, Vicodin, Lortab, Percocet, morfin, Dilaudid och oxikodon. Biverkningar kan vara förstoppning, ytlig andning, långsam puls, illamående, muntorrhet, förvirring, yrsel och synrubbningar. Patienter med svår IC får ofta en långverkande opioid som Opana, vilken medför mindre risk för beroende. Samtliga opioider kan vid långtidsbruk skada mage, lever och njurar.
Nucynta är ett nyare smärtlindringsläkemedel med ungefär samma styrka som oxikodon men färre mag-tarmbiverkningar. Enligt tillverkaren verkar Nucynta annorlunda än många andra preparat eftersom det blockerar överföringen av smärtimpulser, medan traditionella smärtlindrare istället verkar via nedåtgående smärtbanor efter att hjärnan redan registrerat smärtan. Kända biverkningar är dåsighet, yrsel, illamående, kräkningar och huvudvärk.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online