Litotripsi är ett samlingsbegrepp för olika metoder som används för att krossa mineralstenar i kroppen. Stenar i urinvägarna kan orsaka kraftig smärta, blockera urinflödet och i värsta fall leda till allvarliga komplikationer. Idag är extrakorporeal stötvågslitotripsi (ESWL) den mest använda behandlingsformen – en metod där stötvågor appliceras från utsidan av kroppen, riktade mot området nära njurarna.
Italienska medicinska källor tyder på att litotripsi kan ha använts som behandling mot njursten redan i början av 1800-talet, även om det är svårt att föreställa sig hur ultraljudsteknik skulle ha kunnat användas vid den tiden. Det finns till och med spår i den medicinska litteraturen som antyder att den arabiske kirurgen Abu'l Kasim Chalaf ben Abbas el-Zahrewi (ca 912–1013) kände till principen bakom metoden. Först vid mitten av 1980-talet började dock stötvågslitotripsi accepteras som den föredragna behandlingen för att krossa njursten.
Det finns tre huvudtyper av litotripsi: ultraljudslitotripsi, extrakorporeal stötvågslitotripsi och elektrohydraulisk litotripsi.
Vid den första metoden förs en sond fram till stenen, som krossas i mindre bitar. Vid den andra placeras en elektronisk sond i urinledaren, varefter högfrekventa ljudvågor sönderdelar stenarna. Den elektrohydrauliska metoden använder i stället elektricitet för att generera chockvågor. I vissa fall kan kirurgi fortfarande behövas för att avlägsna större fragment efter behandlingen.
Den största fördelen med litotripsi är att den kan ersätta mer omfattande kirurgiska ingrepp, vilket minskar risken för komplikationer och biverkningar efter behandling. Valet av metod beror dock på stenens storlek och typ samt hur ofta besvären återkommer. Större stenar kräver ofta mer invasiva åtgärder, men slutresultatet kan i längden bli mer kostnadseffektivt. Litotripsi är effektiv i mellan 70 och 90 procent av de fall där metoden kan användas.
Litotripsi är inte en universell lösning för alla typer av njursten. Flera faktorer – som antal stenar, deras läge, sammansättning och storlek – kan göra att metoden utesluts som behandlingsalternativ.
Alla medicinska ingrepp, särskilt invasiva sådana, innebär risker. Bland de risker som är kopplade till litotripsi finns kvarvarande fragment i urinvägarna, blödningar, vävnadsskador i omgivande områden, urinstopp och infektioner. Skador och ärrbildning på njuren kan dessutom leda till långvariga problem.
Forskning har också visat andra möjliga konsekvenser, bland annat ökat arteriellt blodtryck, nedsatt njurfunktion och fler återkommande stenar.
En studie från 2006 fann att stötvågslitotripsi kunde öka risken för både diabetes och högt blodtryck. Vid en uppföljning över 19 år av patienter som genomgått behandlingen utvecklades diabetes 3,23 gånger oftare än i kontrollgruppen, medan hypertoni förekom 1,47 gånger oftare.
Forskarnas teori var att stötvågorna skadade bukspottkörteln, vilket i sin tur ledde till diabetes. Sambandet med högt blodtryck kan bero på vävnadsförändringar i njurarna. Studienförfattarna underströk dock att behandlingen är så effektiv att den inte bör avskaffas på grund av dessa fynd – utan snarare användas med omdöme och noggrann uppföljning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online