Ringorm, eller tinea, är en mycket smittsam svampinfektion som ofta uppträder i form av en liten ring på hudens yta. Det är ett tillstånd som inte går över av sig självt och som måste behandlas med någon form av svampdödande medicin. Receptfria läkemedel kan provas först, men i svårare fall som kräver receptbelagd medicin kan ringorm ta flera veckor och ibland upp till tre månader att läka helt.
Ringorm orsakas av hudkontakt med personer eller djur som redan bär på svampinfektionen. Det innebär att ringorm vanligtvis sprids i skolor där barn har mycket kontakt med varandra, samt bland idrottare som exempelvis brottare. Alla som bär på ringormssvampen visar inte symtom, vilket innebär att en person kan smitta andra utan att själv veta om det. Det gör att smittan kan vara svår att spåra från person till person.
Det finns många olika typer av ringorm, och alla uppträder inte som det ringformade utslag som oftast förknippas med svampen. Den typ som ofta drabbar barns hårbotten är hård och fjällig och kan leda till kala fläckar. En annan typ uppträder i ansiktet och på halsen, i områden som täcks av skäggväxt, och kännetecknas av svullnad och skorpbildning. Den form som ofta kallas ljumsksvamp uppträder i vecken vid ljumsken och på låren som ett rödbrunt utslag. Slutligen finns den typ som faktiskt visar sig som ringformade utslag och som kan förekomma var som helst på kroppen.
Det kan vara lätt att känna igen ringorm när den har sin välkända ringform, men även då är det viktigt att söka diagnos hos en läkare för att utesluta andra hudåkommor. Eksem, psoriasis och till och med jästsvampinfektioner kan se ganska lika ut som de olika formerna av ringorm, så en korrekt diagnos är avgörande för att hitta rätt behandling. En läkare kan ofta identifiera ringorm genom att besiktiga huden, eller så kan ett hudskrap tas för vidare laboratorieanalys.
Eftersom ringorm sprids via direkt hudkontakt finns det inget helt säkert sätt att undvika smitta. Regelbunden och noggrann handtvätt minskar dock risken för alla typer av hudinfektioner. Att undvika kontakt med personer och djur som man vet har ringorm, samt situationer där huden blir svettig och fuktig, kan också minska risken för utbrott. För män kan det innebära att bära kalsonger i löst sittande modell i stället för tajta, och för kvinnor att välja underkläder i bomull och helt undvika nylon.
Lindrigare fall av ringorm kan behandlas med receptfria krämer som Lamisil och Tinactin. Dessa läkemedel används mot många lindriga svampinfektioner. Följ instruktionerna som medföljer krämen, och om ringormen inte har läkt inom två veckor bör du kontakta en läkare för att få en receptbelagd salva. Receptbelagda krämer är betydligt starkare och används vanligtvis i ett tunt lager en eller två gånger om dagen. Applicera krämerna exakt enligt föreskrift, eftersom behandlingen ofta behöver fortsätta även efter att de synliga tecknen har försvunnit för att undvika återfall. Ringorm som är tillräckligt allvarlig för att kräva receptbelagd kräm kan ta flera veckor att läka.
Om ringormen är för utbredd för att behandlas med enbart receptfri salva och inte svarar på receptbelagd kräm, kan en svampdödande medicin i tablettform förskrivas. Tablettbehandling pågår vanligtvis i fyra till åtta veckor och kan förlängas om huden visar förbättring men ännu inte har läkt helt. Det är vanligt att man vill avbryta medicineringen så snart ringormen börjar försvinna, men att de synliga tecknen försvinner betyder inte att svampen är borta. Utslagen kan komma tillbaka om inte hela behandlingsförloppet fullföljs.
Läkningstiden för ringorm beror på hur allvarlig infektionen är och vilken behandling som används. Lindriga fall som behandlas med receptfria krämer läker ofta inom ett par veckor. Svårare fall som kräver receptbelagd behandling kan ta flera veckor, och i vissa fall upp till tre månader. Nyckeln till en lyckad behandling är att alltid fullfölja hela kuren, även efter att utslagen har försvunnit.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online