Vattkoppor, eller varicella som sjukdomen formellt heter, drabbade tidigare miljontals människor varje år, särskilt barn. Enligt CDC, den amerikanska smittskyddsmyndigheten, hade nästan alla i USA smittats någon gång före vuxen ålder innan vaccinet började användas rutinmässigt 1995. För många var vattkoppor därför en självklar del av uppväxten – något man troligen skulle få innan man blev vuxen. Detta har dock förändrats, eftersom det nu finns ett vaccin mot varicella som används i allt större utsträckning i befolkningen.
Enligt CDC orsakas vattkoppor av varicella-zosterviruset. Viruset sprids genom hosta och nysningar, vilket gör det luftburet och mycket smittsamt. Det sprids även genom direktkontakt och när viruset aerosoliserats från hudförändringar.
De typiska symtomen är ett kraftigt utslag med röda knottror som så småningom utvecklas till blåsor över hela hudytan. Immunize.org noterar att ett barn ofta får 300 till 500 blåsor under infektionen, som sedan bildar skorpor och faller av inom en till två veckor. Detta gör infektionen mycket obehaglig, eftersom patienter ofta känner stark klåda men inte bör klia, eftersom det kan leda till sekundära infektioner. Utslaget åtföljs också vanligtvis av feber.
Även om sjukdomen normalt inte är dödlig kan den orsaka allvarligare problem. Mindre än 1 av 10 000 fall leder till döden, och lunginflammation uppstår i 23 av 10 000 fall. Andra komplikationer innefattar en risk på cirka 2 procent för fosterskador när den blivande mamman drabbas av vattkoppor tidigt under graviditeten.
Som nämnts utgör varicellaviruset sällan något stort problem för barn utöver den typiska två veckor långa infektionen. Större oro gäller vuxna som smittas, eftersom de står för hela 35 procent av de dödsfall som är kopplade till sjukdomen. Detta, tillsammans med den höga smittfrekvensen, var en viktig drivkraft bakom forskarnas arbete med att utveckla ett vaccin.
Vaccinet utvecklades ursprungligen i Japan på 1970-talet genom att man isolerade den så kallade Oka-stammen av varicella-zosterviruset från en treårig pojke. Det började användas rutinmässigt i Japan och Korea när det godkändes 1988. Det var dock inte förrän 1995 som vaccinet blev godkänt och rekommenderat för användning i USA.
Sedan dess har New England Journal of Medicine rapporterat att dödligheten i samband med sjukdomen har sjunkit avsevärt sedan införandet av allmän barndomsvaccination. År 2005 godkändes ett kombinerat vaccin mot påssjuka, röda hund och vattkoppor (MMRV), vilket gjorde vaccinationen enklare och snabbare. Internationella studier har visat liknande positiva resultat.
Idag är vattkoppsvaccination en del av de obligatoriska vaccinationskraven för skolbarn i många delstater i USA. Sedan 2006 rekommenderas två doser för alla personer som inte visar tecken på immunitet eller har några allergier mot vaccinets beståndsdelar.
Liksom alla vaccin finns det potentiella biverkningar kopplade till vattkoppsvaccinet. Dessa inkluderar ömhet och utslag på injektionsstället samt eventuell feber hos upp till 15 procent av de barn som vaccineras. Biverkningarna är dock i regel lindriga jämfört med risken för komplikationer vid en naturlig infektion.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online