Nej, Edward Jenner infekterade inte sin son med smittkoppor, vilket är en vanlig missuppfattning. Det han gjorde – både på sin son och på andra – var att använda kokoppsmaterial, en mycket mildare sjukdom som ändå gav skydd mot de dödliga smittkopporna.
Den mest kända händelsen i Jenners forskning ägde rum den 14 maj 1796, då han inokulerade den åttaårige pojken James Phipps med material från en kokoppa på handen hos mjölkpigan Sarah Nelmes. Pojken fick en lätt lokal infektion men återhämtade sig snabbt.
Den 1 juli samma år utsatte Jenner Phipps för smittkoppsmaterial för att testa om immuniteten höll. Pojken utvecklade aldrig smittkoppor. Experimentet upprepades flera gånger med samma resultat, och blev ett avgörande genombrott för utvecklingen av det första vaccinet.
Jenner hade tre barn, bland dem sönerna Edward och Robert. Under den tidens praxis genomförde Jenner 1791 en så kallad variolation på sin späda son Edward – en metod där man medvetet gav en kontrollerad, svag smittkoppsinfektion för att skapa immunitet. Metoden var dock riskfylld och kunde i värsta fall leda till dödlig sjukdom eller vidare smittspridning.
När Jenner senare utvecklat sin vaccinationsmetod valde han också att vaccinera sina egna barn med kokoppsmaterial – ett tydligt tecken på hur stark tilltro han hade till upptäckten.
Jenners insikt att kokoppor kunde skydda mot smittkoppor lade grunden för hela den moderna immunologin. Ordet "vaccination" kommer dessutom från latinets vacca, som betyder ko. Tack vare denna upptäckt, och den globala vaccinationsinsats som följde, kunde Världshälsoorganisationen (WHO) 1980 förklara att smittkopporna var helt utrotade – ett av medicinhistoriens största framsteg.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online