Många föräldrar kämpar hårt för att hjälpa sina barn med beteendeproblem. När de söker svar och vänder sig till andra för hjälp letar de ofta efter bekräftelse och uppmuntran. Men ibland fattar även den mest välvilliga förälder beslut som inte är lämpliga eller gynnsamma för barnet. Terapeuter, kuratorer, lärare, släktingar och vänner har därför ett ansvar att inte blint validera en förälder vars tillvägagångssätt inte gagnar barnet.
Människor förväxlar ibland att vara stödjande med att förstärka. Av önskan att visa sympati och vänlighet kan de bekräfta en förälders valda väg. Men om en förälder har prövat samma strategi eller metod med ett barn i svårigheter under lång tid utan resultat, är den troligen helt verkningslös. Det kan kännas svårt att säga till någon som tror starkt på sitt tillvägagångssätt, eller som klamrar sig fast vid hoppet, att strategin inte fungerar – men det kan faktiskt vara det ärligaste, mest konstruktiva och i längden snällaste man kan göra.
Föräldrar till barn med utmanande beteende kan hamna i djup frustration. När frustrationen övergår i ilska blir dock ingenting bättre. Barn med beteendeproblem brukar må sämre av ilska, och föräldrarna själva blir också olyckligare. Att erkänna och validera en förälders frustration är en viktig del av stödet, men det är avgörande att inte förstärka beslut som bottnar i – eller förmedlar – vrede. I värsta fall kan detta utvecklas till en negativ spiral som leder till toxiska situationer och till och med övergrepp.
Många barns beteendeproblem har sina rötter i föräldrarnas val och uppfostringsstil. I dessa fall är det första steget mot att hjälpa barnet att hjälpa föräldrarna, vilket ofta innebär terapi och verklig förändring. När föräldrar vars eget beteende skapar trauma hos barnet klagar på eller diskuterar sina problem, bekräftar en blid validering bara deras befintliga synsätt och övertygelser. Varken barnet eller föräldrarna gynnas av att skadliga mönster får fortsätta obemskakat.
Föräldrar kan senare, när de har bearbetat sina svårigheter, fråga varför ingen sa ifrån om vad de gjorde fel. De kan komma att bära agg mot personer som förstärkte deras misstag och falskt bekräftade deras problematiska beteenden. De som bara ville vara tillmötesgående och stöttande riskerar då att se både sin integritet och sina relationer skadas, när föräldrarna istället ser på dem med sårad tillit och misstro.
Det handlar inte om att döma eller kritiserar föräldrar – utan om att med empati och respekt peka på mer fungerande vägar framåt. Ärlig, omtänksam feedback från professionella och närstående kan vara skillnaden mellan att ett barn fastnar i skadliga mönster och att hela familjen får chansen att utvecklas. Att våga säga sanningen med värme är ofta den största tjänsten man kan göra både för föräldern och för barnet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online