Bakteriell hjärnhinneinflammation är idag ovanligare än förr, men det är en särskilt otäck sjukdom som orsakar inflammation i hjärnans och ryggmärgens hinnor genom infektion i cerebrospinalvätskan. Om den lämnas obehandlad kan bakterien Haemophilus influenzae typ b ("Hib") orsaka bestående hjärnskador och till och med bli dödlig. Bakteriens främsta offer är barn i alla åldrar, särskilt i länder med begränsad tillgång till sjukvård. Tack vare målmedveten forskning finns det idag ett kraftfullt vaccin som skyddar mot sjukdomen.
Bakteriell hjärnhinneinflammation krävde livet av flera barn, vilket ledde forskaren Oswald Avery att studera pneumokockbakterien under 1920-talet. Även om den bakterien inte var den främsta boven bakom hjärnhinneinflammation upptäckte Avery att kroppens immunförsvar hade en förhållandevis hög framgångsfrekvens i kampen mot den. Orsaken var ett polysackardrag hölje som omger mikroorganismen – en struktur som immunsystemet kan känna igen och angripa. Denna upptäckt kom senare att lägga grunden för vaccinutveckling mot kapselbakterier.
Runt samma tid klassificerade Margaret Pittman de sex olika typerna av Haemophilus influenzae och fann att typ b hade störst potential att orsaka skada samt att barn var mycket mottagliga för infektionen. Andra läkare byggde vidare på hennes upptäckter, och 1933 konstaterades det att bakteriell hjärnhinneinflammation orsakades av just Hib, men endast drabbade barn under fem års ålder. Äldre barn hade nämligen en naturlig immunitet mot bakterien. Forskarna satte därför som mål att ta reda på hur man skulle kunna tillverka ett vaccin som gav samma skydd åt de yngsta.
Under 1950-talet behandlades de flesta bakteriella infektioner med antibiotika, och hjärnhinneinflammation var inget undantag. Fram till dess hade sjukdomen varit särskilt dödlig, men läkarna upptäckte att snabb behandling med antibiotika gav imponerande resultat. Forskarna ansåg dock att det bästa sättet att bekämpa Hib-infektion var att eliminera bakterien i kroppen innan infektionen hunnit bryta ut. Detta blev verklighet 1969, när ett team av forskare tog fram den första versionen av vaccinet.
Teamets vaccin visade goda resultat i de tidiga faserna, eftersom formuleringen i princip tvingade kroppen att bilda egna antikroppar mot bakteriens hölje. Vaccinet var säkert och fungerade precis som förutsagt, särskilt hos äldre barn. Småbarn och spädbarn förblev dock i riskzonen, eftersom deras immunsystem ännu inte svarade tillräckligt starkt. År 1982 utvecklades därför en nyare "konjugerad" version av vaccinet, vilket innebar att forskarna kopplade proteiner till polysackariden för att förstärka immunsvaret hos de allra yngsta. Resultaten förbättrades, men inte i den omfattning forskarna hade hoppats på, och många ytterligare versioner av vaccinet skapades innan det kunde betraktas som fulländat.
I början av 1990-talet gav det nya vaccinet – en serie injektioner som påbörjas vid två månaders ålder och avslutas med en boosterdos vid ett års ålder – nästan hundraprocentig framgång. Vaccinet förebyggde inte bara infektioner hos de vaccinerade barnen utan hämmade även spridningen av den mycket smittsamma Hib-bakterien i samhället, en effekt som kallas flockimmunitet. Forskarna vände därefter uppmärksamheten mot att utveckla en billigare version av vaccinet, anpassad för u-länder med riskutsatta befolkningar.
Tack vare det konjugerade Hib-vaccinet har antalet fall av invasiv Hib-sjukdom minskat dramatiskt i länder där vaccinet ingår i de nationella barnvaccinationsprogrammen. Innan vaccinet introducerades var Hib den vanligaste orsaken till bakteriell hjärnhinneinflammation hos småbarn världen över. Idag ingår vaccinet i vaccinationsprogrammen i de flesta länder, och i regioner med hög vaccintäckning har sjukdomen i praktiken eliminerats – ett tydligt exempel på hur långsiktig forskning kan rädda liv.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online