Inom psykisk vården gör kliniker ofta en tydlig distinktion mellan "sorgrådgivning" och "sorgterapi". Sorgrådgivning handlar om att stödja en person genom en normal och naturlig sorgeprocess, medan sorgterapi innebär ett mer intensivt arbete med människor som har fastnat i sin sorg, eller vars sorg har kompilerats av trauma, psykisk ohälsa, missbruk eller andra faktorer som hindrar personen från att gå vidare.
Det finns flera beprövade kliniska arbetssätt inom sorgrådgivningen. Alla dessa metoder betonar vikten av emotionellt stöd, att följa klienten snarare än att leda denne, samt att normalisera klientens unika sorgeupplevelse.
Banbrytande forskning kring sorg utfördes av Dr. Elisabeth Kübler-Ross, som intervjuade dödligt sjuka patienter om deras upplevelser och känslor. Utifrån dessa samtal utvecklade hon en teori om sorgens fem stadier: chock och förnekelse, vrede, förhandling, depression och acceptans.
Kliniker som arbetar enligt denna modell identifierar vanligtvis vilken fas klienten befinner sig i och hjälper sedan behövligt fram genom stadierna mot ett slutgiltigt accepterande av förlusten. Det är dock viktigt att notera att Kübler-Ross aldrig påstod att klienter går igenom alla fem stadier i exakt ordning, eller att varje person upplever samtliga stadier.
På 1990-talet introducerade Dr. Alan Wolfelt en modell för sorgrådgivning som han kallade "companioning" – att följeslätta. Metoden betonar att terapeuten ska vara öppen för att lära sig av klienten hur dennes individuella sorgeupplevelse ser ut, och symboliskt gå bredvid klienten i solidaritet och stöd, istället för att försöka styra processen.
Enligt Wolfelt behöver en terapeut inte ha – och bör inte heller ha – alla svar på hur man tar sig genom sorg. Istället ska terapeuten fungera som ett vittne till och en förespråkare för klientens egen läkningsprocess.
Människor som sörjer en förlust bär ofta på rädslan över att viktiga saker förblev osagda. Metoden med "den tomma stolen" är ett sätt att hjälpa den sörjande uppnå en känsla av avslut. Terapeuten uppmanar den sörjande att sätta sig mitt emot en tom stol, föreställa sig att den älskade sitter där, och säga allt hen känner behov av att säga.
Därefter ber terapeuten den sörjande att själv ta plats på den tomma stolen och svara som om hen vore den avlidna älskade. Denna övning från gestaltterapin kan skapa ett meningsfullt utrymme för obesvarade frågor och osagda ord.
Sorrådgivare uppmuntrar ofta sina klienter att delta i aktiviteter som får dem att må bättre. Grundtanken bygger på en hörnsten inom lösningsfokuserad terapi: det som fungerar, ska man göra mer av.
Till exempel kan en sorrådgivare rekommendera regelbunden dagboksskrivning för en klient som älskar att skriva, eller frekventa promenader och vandringar för en klient som trivs i naturen. Sådana aktiviteter ger både känslomässig lättnad och en känsla av mening i vardagen.
Stödgrupper kan spela en viktig roll som katalysator för läkning efter en förlust. De ger den sörjande möjligheten att träffa andra som gått igenom liknande förluster, upptäcka olika vägar till läkning och ta emot stöd från andra som verkligen förstår.
Många sorrådgivare hänvisar därför rutinmässigt sina klienter vidare till stödgrupper som ett komplement till den enskilda rådgivningen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online