Sensorisk integration innebär att hjärnan sammanför de signaler som samlas in från våra sinnen för att kunna tolka all information den tar emot. Varje enskilt sinne ger i sig inte tillräckligt med information för att hjärnan ska kunna förstå en viss situation. Sinnen och hjärna behöver därför utvecklas så att informationen omedelbart sätts samman till ett begripligt budskap. Barn med autism har ibland svårigheter med sensorisk integration.
Ett sätt som terapeuter arbetar med barn som har sensoriska bearbetningssvårigheter är att leka med dem i en lekplatsliknande miljö. Gungor, stora bollar och annan säker utrustning skapar en miljö där barnet får möjlighet att utforska. Terapeutens roll i denna typ av terapi är inte att lära barnet hur utrustningen ska användas, utan att tryggt vägleda barnet och låta det utforska på egen hand – för att se hur det lär sig och reagerar på de signaler det får från sin utforskning.
Forskning har visat att specifika ljudsignaler till hjärnan kan få den att integrera sinnesdata mer effektivt. Detta åstadkommes genom att olika ljudsignaler spelas upp i vardera örat samtidigt. Hjärnan tar emot de två separata signalerna och slår samman dem till ett sammanhängande ljud. Hos personer med nedsatt sensorisk integration har denna typ av terapi visat lovande resultat när det gäller att förbättra beteende och förmågor hos barn som kämpar med sensorisk integration.
Arbetsterapeuten Nancy Silverman-Konigsberg beskriver en intressant terapiform från Japan som kallas kinesiotejpning. Metoden innebär att elastisk tejp appliceras på barnets kropp på ett bestämt sätt för att skapa en reaktion. För barn med fysiska sensoriska problem verkar tejpens konstanta närvaro på kroppen göra dem mer medvetna om de sinnescellintryck som kommer från området i fråga, vilket i slutänden kan bidra till en bättre övergripande sensorisk integration. Detta är ingen primär behandlingsmetod, men visar viss potential som kompletterande terapi.
En terapeut som arbetar med en person med problem med sensorisk integration börjar med att utvärdera hur personen reagerar på olika typer av sensoriska stimuli. Målet är därefter att skapa schemalagda tillfällen då patienten regelbundet exponeras för stimuli som är utmanande att bearbeta. Parallellt lär patienten sig att tolka dessa intryck, lugna sig själv och resonera sig igenom situationer som uppstår – även när hen i början inte vet hur hen ska reagera.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online