Med tekniska framsteg har inavel och hybridisering blivit vanliga metoder inom selektiv avel. Selektiv avel är en medveten process där djur och växter föds upp för specifika genetiska egenskaper. Båda metoderna innebär ett urval av vissa egenskaper och korsning av individer som bär på dessa egenskaper – men de skiljer sig åt på flera avgörande sätt.
Vid inavel används två biologiskt släktförvanter som föräldrar, oavsett om det gäller djur eller växter. Uppfödare använder ofta denna metod som ett steg på vägen mot hybridisering. Djuruppfödare – till exempel av hästar, kor och hundar – använder inavel för att överföra och öka förekomsten av önskade gener hos avkomman. En lantbrukare kan till exempel para kor med nära besläktade kor för att föra vidare en viss egenskap över generationerna.
Trots att metoden är enkel och effektiv för överföring av önskade drag finns det en betydande risk: oönskade egenskaper kan också ärvas från föräldern, och uppfödaren har ingen kontroll över detta.
Till skillnad från inavel, där hela levande djur används för genöverföringen, innebär hybridisering att specifika delar av en växt eller ett djur överförs till en annan organism. Hybriden som blir resultatet kan vara en produkt av korsning mellan olika arter, raser eller odlingsvarianter.
Under processen kan uppfödaren styra vilka egenskaper som ska överföras genom den så kallade hybridkraften (heterosis). Exempel på önskade egenskaper är resistens mot sjukdomar och skadedjur, tolerans mot kemikalier samt frölösa frukter. Hybridisering föredras därför ofta framför inavel, eftersom överföringen av oönskade egenskaper går att kontrollera.
Inavelns intensitet varierar beroende på hur nära släkt föräldrarna är. Den starkaste formen av inavel sker mellan förälder och avkomma. Problemet med denna nivå är att risken för abnormiteter är hög. För att minska risken för överföring av svaga egenskaper gallrar uppfödaren ut eller separerar de svagare djuren från de övriga. Ju mer avlägset släkt föräldrarna är, desto svagare blir inavelns effekter.
Till skillnad från inavel involverar hybridisering aldrig nära släktingar. Metoden bygger i stället på korsning av helt olika arter eller raser. Interspecifik hybridisering innebär korsning av närbesläktade men olika arter – som när en åsna och en häst parar sig och får en mulåsna. Uppfödaren kan även korsa två helt skilda arter, som en tiger och ett lejon, för att få fram ett djur som uppvisar egenskaper från båda föräldrarna.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online