Under en normal graviditet attackerar moderns antikroppar inte fostret, trots att barnet bär på genetiskt material från båda föräldrarna. Detta beror på flera samverkande skyddsmekanismer som hindrar immunförsvaret från att stöta bort barnet. Här går vi igenom de viktigaste.
Placenta, som utvecklas under graviditeten, fungerar som ett fysiskt skydd mellan moderns och fostrets blodcirkulation. Den gör det möjligt att utbyta näringsämnen, syre och avfallsprodukter, men förhindrar att blodet blandas direkt. Placenta producerar dessutom hormoner och andra ämnen som dämpar moderns immunreaktioner riktade mot fostret.
Moderns immunsystem utvecklar gradvis en immunologisk tolerans mot fostret under havetstiden. Det sker bland annat genom bildning av blockerande antikroppar (IgG) som neutraliserar potentiellt skadliga antikroppar, samt genom noggrann reglering av immuncellerna vid gränsen mellan moderkakan och fostret.
Fostret ärver antigener (markörer på cellernas ytor) från både modern och fadern. Eftersom vissa av dessa antigener liknar moderns egna, har hennes immunsystem svårare att känna igen fostret som främmande material.
Fostret uttrycker unika antigener, så kallade trofoblastspecifika antigener, som inte finns i moderns vävnader. Även om moderns immunsystem känner igen dessa, moduleras immunsvaret på ett sätt som skyddar fostret från skada.
Vissa immunceller, framför allt regulatoriska T-celler (Tregs), spelar en avgörande roll i att dämpa immunreaktioner mot fostret. De hjälper till att upprätthålla balansen i immunförsvaret och förhindrar överdrivna reaktioner som skulle kunna skada barnet.
Trots alla dessa skyddsmekanismer kan immunologiska inkompatibiliteter mellan mor och foster i vissa fall uppstå. Det kan leda till tillstånd som Rh-inkompatibilitet eller andra immunmedierade graviditetskomplikationer. I ett friskt graviditetsförlopp säkerställer dock mekanismerna ovan att moderns antikroppar inte angriper fostret.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online