Pupillernas storlek styrs av två tunna muskler i regnbågshinnan (iris) som arbetar emot varandra: musculus dilatator pupillae, som vidgar pupillen, och musculus sphincter pupillae, som drar ihop den.
Det är alltså utvidgarmuskeln, musculus dilatator pupillae, som får pupillen att bli större – ett tillstånd som kallas mydriasis. När ljuset minskar aktiveras muskeln av det sympatiska nervsystemet, vilket vidgar pupillen och släpper in mer ljus i ögat. På så sätt anpassas din syn automatiskt till mörka omgivningar.
I starkt ljus händer det motsatta. Då drar ringmuskeln, musculus sphincter pupillae, ihop sig under kontroll av det parasympatiska nervsystemet via nervus oculomotorius (hjärnnerv III), och pupillen smalnar av – så kallad miose. Det skyddar näthinnan från att överbelastas av ljus.
Sammandragningen av pupillen sker på mindre än en sekund, medan utvidgningen kan ta flera sekunder. Hela processen styrs reflexivt, vilket innebär att den sker automatiskt utan att du behöver tänka på den.
Pupillerna reagerar även på annat än ljus. Känslor som rädsla, spänning eller nyfikenhet kan få dem att vidgas, liksom vissa läkemedel och substanser. Läkare använder dessutom pupillreaktionen som ett viktigt diagnostiskt verktyg, bland annat för att bedöma hjärnans tillstånd vid misstanke om hjärnskada.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online