Immunsystemet består av olika typer av celler som hjälper kroppen att bekämpa sjukdomar. En av dessa celletyper, B-lymfocyterna, producerar antikroppar – små proteiner som fäster vid och inaktiverar invaderande organismer. Antikroppar delas in i fem klasser (immunoglobuliner): G, A, M, E och D. Immunoglobulin G (IgG) är de antikroppar som finns kvar i kroppen långsiktigt och som skyddar mot återkommande infektioner långt efter den första exponeringen. Barn som föds utan IgG får betydande problem med infektioner om de inte får rätt behandling.
Immunoglobulin G finns i alla kroppsvätskor och vävnader i människokroppen. Precis som andra antikroppar fäster IgG-antikroppar vid organismer, vilket märker ut dem för nedbrytning och/eller hindrar dem från att fungera. Det finns fyra underklasser av IgG, och en brist på någon av dessa underklasser öppnar dörren för opportunistiska infektioner, framför allt bakteriella.
En bebis som föds med IgG-antikroppsbrist ser normal ut, utan synliga fysiska avvikelser. När barnet dock börjar utsättas för virus och bakterier utvecklas ofta återkommande infektioner, exempelvis öroninflammation, lunginflammation, infektioner i övre luftvägarna, bihåleinflammation och halsinfektioner. Hos personer med ett normalt immunförsvar ger en sådan exponering livslång immunitet mot nya infektioner av samma slag – men det gäller alltså inte dessa barn.
Eftersom flera andra immunsystemproblem kan ge liknande infektioner gör vårdpersonalen en rad laboratorieundersökningar för att fastställa vilken typ av immunbrist som ligger bakom. Undersökningarna inkluderar bland annat en fullständig blodbild för att räkna antalet vita blodkroppar. En serumproteinelektrofores visar också om barnet har brist på IgG, som är ett protein. Andra tester, som genetiska analyser, är mindre vanliga men kan vara till hjälp för att avgöra om IgG-bristen är förvärvad eller ärftlig, eller en kombination av båda.
På grund av de återkommande infektionerna kan antibiotika förskrivas både för att behandla och förebygga bakteriella infektioner. Vissa barn med mer uttalad IgG-brist kan även få IgG-substitutionsterapi, där antikropparna tillförs kroppen. Beroende på vad som orsakar bristen kan en del barn med tiden växa ifrån behovet av antibiotika eller substitutionsterapi. Därför rekommenderas regelbundna kontroller hos vårdpersonal för barn med IgG-brist.
Prognosen för en bebis med saknade IgG-antikroppar beror främst på två faktorer: orsaken till bristen och hur väl behandlingen följs. Är orsaken reversibel eller på annat sätt behandlingsbar behöver barnet inte livslång behandling. Är orsaken däremot permanent innebär det fortsatta bruket av antibiotika och andra terapier förväntade biverkningar. Trots detta är biverkningarna av behandlingen att föredra framför skadorna som upprepade infektioner kan orsaka lungorna och andra organ i barnets fortfarande utvecklande kropp.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online