Strålningsenergi innebär överföring av energi från en källa till ett material eller föremål, enligt University of California. Under processen absorberar föremålet energin, vilket potentiellt kan rubba dess molekylära balans och struktur. Samma process kan ske när strålning kommer i kontakt med människokroppen. Genom att tillämpa standardiserade säkerhetsåtgärder går det att förebygga de negativa effekterna av strålexponering.
Akut eller långvarig exponering för strålning kan leda till allvarliga hälsoproblem när den absorberade energin sprids genom olika delar av kroppen. Därför löper personer som arbetar med strålning eller hanterar apparater som alstrar strålning – exempelvis mikrovågsugnar och mobiltelefoner – risk att utsättas för skadliga doser.
Enligt NDT Resource Center finns gränsvärden för strålexponering fastställda i USA:s Code of Federal Regulations, Title 10, part 20. Som säkerhetsåtgärd bygger dessa regler på principen "as low as reasonably achievable" (ALARA), som syftar till att hålla exponeringsnivåerna väl under vad en apparat eller ett arbetsförfarande faktiskt kräver.
Princeton University anger att så kallade ratemeter-enheter kan användas för att mäta möjliga strålläckage i utrustning och samtidigt avge en ljudvarning när läckage uppstår. Strålskyddsutrustning omfattar även interlock-mekanismer som skapar en tätning när dörrar eller lock stängs. Eftersom dessa mekanismer ska förhindra läckage är regelbundna kontroller av dörtätningar ett effektivt sätt att skydda mot återkommande exponering.
Enligt Princeton University kan apparater som röntgenutrustning producera spridda strålar med kraftfulla energivågor. Dessa vågor tränger endast igenom material med låg densitet. En enkel men effektiv säkerhetsåtgärd är därför att bära skyddande klädsel som hindrar strålningsenergin från att nå kroppen. De skyddsförkläden som röntgentekniker använder innehåller material med hög densitet.
Enligt NDT Resource Center beror ett materials densitet på antalet subatomära partiklar, det så kallade Z-talet, som ingår i materialet. Material som volfram, bly och uran har höga Z-tal och ger därmed gott skydd mot strålvågor.
Ett materials förmåga att blockera strålning avgörs också av vilken tjocklek som krävs för att minska en persons exponeringsnivå. Halvvärdelagret, HVL (half-value layer), är en metod för att beräkna hur tjockt ett material måste vara för att halvera strålexponeringen vid den punkt där strålningen träffar materialet. Den HVL-nivå som behövs styrs av strålningens styrka.
Utöver skyddande material spelar även tid och avstånd en central roll inom strålskyddet: ju kortare tid man vistas i strålfältet och ju större avstånd till strålkällan, desto lägre blir den totala dosen.
Administrativa kontroller vid användning av strålningsutrustning innefattar korrekt märkning, genomtänkt placering och fortlöpande kommunikation mellan dem som regelbundet hanterar utrustningen, enligt Princeton University. Korrekt märkning visar tydligt att en utrustning alstrar strålning när den används. I USA kan Office of Environmental Health and Safety tillhandahålla officiella etiketter för detta ändamål.
Korrekt placering av utrustning som röntgenapparater innebär att den installeras i områden som ligger åtskilda från starkt trafikerade ytor och där endast behörig personal har tillträde, enligt NDT Resource Center. Fortlöpande kommunikation mellan dem som ofta använder strålningsutrustning gör det dessutom lättare att upptäcka felfunktioner i tid och att informera kollegor om när reparationer eller modifieringar pågår.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online