Palpatoriskt tryck avser det systoliska blodtryck som mäts med den så kallade palpationsmetoden. Vid blodtrycksmätning – oavsett om den görs med palpationsmetoden eller den auskultatoriska metoden – blåses manschetten vanligtvis upp till cirka 30 mm/Hg över den punkt där pulsen försvinner. Det palpatoriska trycket ger inte ett komplett blodtrycksvärde, men en läkare eller sjuksköterska kan använda ett första palpatoriskt tryck för att undvika att överblåsa manschetten när patientens blodtryck sedan mäts med den auskultatoriska metoden.
En blodtrycksmätning består av två separata värden: det systoliska och det diastoliska trycket. Det systoliska trycket är det första värdet som registreras och visar vilken kraft blodet utövar mot artärväggen när hjärtat drar ihop sig. Det diastoliska trycket är det andra värdet och anger trycket i artären när hjärtat vilar mellan slag. Blodtrycket skrivs som systoliskt/diastoliskt tryck och anges i enheten mm/Hg (millimeter kvicksilver). Ett normalt blodtryck ligger på 120/80 mm/Hg eller lägre.
Ett palpatoriskt tryck innebär att den som utför mätningen känner (palperar) pulsen på handleden medan trycket i blodtrycksmanschetten minskas, och noterar på manometern vid vilket tryck pulsen återkommer. Den radiella pulsen finns på insidan av handleden, på tummens sida, strax under handlovsvecken.
När en blodtrycksmanschett placeras över armartären (brachialartären) i överarmen och blåses upp blir trycket i manschetten högre än det systoliska trycket i artären. Blodflödet från brachialartären till den radiella artären stoppas då tillfälligt. När trycket i manschetten släpps börjar trycket inuti artären att utjämnas. Det tryck vid vilket pulsen återkommer motsvarar det systoliska trycket – alltså den aktiva kraft som utövas mot artärväggen.
Den auskultatoriska metoden liknar den palpatoriska, men här används pulsen i armbågens innerveck och personen som utför mätningen lyssnar på pulsen istället för att känna efter med fingrarna. Manschetten blåses upp tills pulsen inte längre hörs. När trycket sedan släpps noteras det tryck vid vilket pulsens ljud återkommer som det systoliska trycket.
Pulsens ljud, de så kallade Korotkoff-ljuden, sjunker först i volym, ökar därefter igen och försvinner slutligen helt. När Korotkoff-ljuden försvinner har det diastoliska trycket – vilotrycket – uppnåtts.
En studie publicerad i Journal of Anaesthesiology Clinical Pharmacology tyder på att det kan vara möjligt att få fram korrekta diastoliska värden även med palpationsmetoden. Metoden utgår från att en person med fingrarna kan känna samma variationer i blodflödet som Korotkoff-ljuden avslöjar. Precis som vid den auskultatoriska metoden används pulsen i armbågens innervik, men istället för ett stetoskop appliceras tre fingrar på punkten. Den första återkomsten av en vibrerande, dundrande puls indikerar det systoliska trycket, medan en kortare försvinnande puls anger det diastoliska trycket.
Enligt forskarna mätte den nya palpatoriska metoden både det systoliska och det diastoliska trycket inom maximalt plus/minus 4 mm/Hg jämfört med den auskultatoriska metoden hos 191 av 200 testade patienter. Vid tidpunkten för publiceringen var metoden ännu inte en rutin i vården, men författarna menade att den kan vara användbar vid frekventa blodtrycksmätningar, vid mätningar när patienten går på löpband eller när inget stetoskop finns tillgängligt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online