År 1995 gav det amerikanska transportdepartementet (U.S. Department of Transportation) ut en utbildningsmanual som formaliserade skapandet av en ny kategori av akutpersonal kallad "first responder" (FR). Kursplanen var utformad för att fylla gapet mellan den korta utbildning på åtta timmar som krävs för en första hjälpen-utbildare och de 120 timmar som normalt krävs för sjukvårdstekniker inom ambulanssjukvården. Utbildningen kunde genomföras på 40 till 60 timmar.
Idag är first responder-certifiering nästan alltid obligatorisk för yrkesverksamma brandmän, ofta även för poliser, och utgör minimikravet för all räddningspersonal som kan behöva rycka ut på larm om nödsituationer. FR-status kan dessutom krävas eller rekommenderas för andra yrkesgrupper vars arbete kan innebära att de hamnar i akuta situationer, exempelvis badvakter, lärare, skolbusschaufförer, piloter och kabinpersonal.
Vanliga medborgare som råkar komma till platsen för en olycka har ingen laglig skyldighet att ge akut hjälp, men det har förstainsatspersonal. Att underlåta att vårda en person, eller att avbryta pågående vård utan att säkerställa att en annan kvalificerad medicinsk personal tar över, kan klassificeras som vårdslöshet eller övergivande av patienten.
I akuta situationer måste förstainsatspersonal använda sina kunskaper efter bästa förmåga och i enlighet med sin utbildning, samtidigt som de följer relevanta lagar, riktlinjer och protokoll som fastställts av stat, kommun och arbetsgivare. De bör kontinuerligt utveckla sina kunskaper och hålla sina färdigheter aktuella genom regelbunden fortbildning och repetitionskurser.
Alla människor har laglig rätt att bestämma över vad som får göras med deras kropp, vilket innebär att samtycke måste inhämtas innan förstainsatspersonal lämnar någon behandling. Uttryckt samtycke (även kallat faktiskt eller informerat samtycke) innebär att patienten accepterar behandlingen – men för att kunna lämna ett sådant samtycke måste patienten vara myndig, vid medvetande och rationell. I avsaknad av indicier på annat kan samtycke från medvetslösa patienter betraktas som underförstått. När minderåriga behöver akut vård och ingen förälder eller juridisk vårdnadshavare finns på plats bör förstainsatspersonal utföra den nödvändiga vården och låta sjukhuset inhämta samtycke för fortsatt behandling i efterhand.
Patienter har rätt att vägra behandling, eller avböja fortsatt behandling, när som helst. När detta inträffar bör förstainsatspersonal försöka övertyga dem att acceptera vård genom att informera om de möjliga konsekvenserna av ett vägran. Hjälp från annan räddningspersonal och polis kan begäras, men förstainsatspersonal har inte rätt att ogiltigförklara patientens beslut.
Framtida vårdinstruktioner, även kallade levande testamenten, tar vanligtvis formen av en skriftlig ordination från en läkare och anger att en svårt sjuk person inte ska återupplivas. Förekomsten av en sådan ordination markeras ibland med ett armband, halsband eller kort. Vid osäkerhet, eller i avsaknad av skriftliga ordinationer, bör förstainsatspersonal påbörja återupplivning.
Förstainsatspersonal bör kontakta polisen om de kallas till en plats som de misstänker kan vara en brottsplats. Att ge vård måste alltid vara deras främsta prioritet, men de bör vara noga med att inte onödigt störa föremål på platsen samt dokumentera allt som verkar ovanligt. Närhelst det är möjligt bör kläder inte klippas av offer för skott- eller knivskador.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online