Institutional Review Boards (IRB), ofta kallade etikprövningsorgan, är de instanser vid universitet och andra institutioner som säkerställer att försökspersoner inom forskningen behandlas på ett tryggt och rättvist sätt. Deras antal och inflytande har ökat kraftigt under de senaste decennierna och påverkar idag forskning inom medicin, naturvetenskap och samhällsvetenskap.
Under Nürnbergprocesserna efter andra världskriget fick allmänheten kännedom om de fasansfulla medicinska experiment som nazisterna utfört på människor. Avslöjandena ledde till att Nürnbergkodexen skapades 1945 – den första regelverk som tog upp etiska frågor kring forskning. År 1953 tillsatte de amerikanska nationalinstituten för hälsa (NIH) en granskningspanel för försökspersoner vid sitt centrum i Bethesda. Vid 1970-talet hade hundratals institutioner som ville fortsätta ta emot statliga medel inrättat egna IRB.
År 1972 uppdagades Tuskegee-studien om syfilis för den amerikanska allmänheten – en studie som finansierats av staten i 30 år. I studien undersökte forskarna syfilisens effekter på 300 svarta män på landsbygden. Även när antibiotika hade blivit tillgänglig lät forskarna männen förbli obehandlade för att kunna fortsätta sin forskning. Den offentliga vreden ledde till Public Law 93-348, som inrättade den nationella kommissionen för skyddet av försökspersoner inom biomedicinsk och beteendevetenskaplig forskning. Kommissionen publicerade Belmont-rapporten 1979, som fastställde tre etiska principer för forskning på människor: välgörande (beneficence), respekt för deltagarnas autonomi samt rättvisa.
Idag styrs forskningen vid institutioner av stränga regler. Institutionerna måste lämna skriftliga garantier om att de följer alla regler och att deras projekt har godkänts av ett IRB som dessutom fortsätter att övervaka dem. Statligt genomförd eller finansierad forskning måste innehålla en redogörelse för hur institutionen avser att fullgöra sitt ansvar att skydda försökspersoner på ett principfast sätt. Institutionerna måste sammanställa ett IRB med minst fem ledamöter, gärna med olika etnisk bakgrund och kön. IRB ska bestå av en blandning av medlemmar från både vetenskapliga och icke-vetenskapliga områden samt av personer som både är knutna till och helt fristående från institutionen. Dessutom måste institutionerna lämna information om sina IRB:s sammansättning till myndigheterna.
Myndigheternas definition av en försöksperson omfattar varje levande människa som en forskare använder för att inhämta data genom interaktion, eller från vilken forskaren samlar in identifierbar privat information. Lagen kräver att försökspersoner endast utsätts för minimal risk. Det innebär att forskningen inte får medföra mer obehag eller skada än vad personen normalt skulle kunna råka ut för i sitt vardagliga liv.
Trots de goda avsikter som låg bakom inrättandet av IRB har de inte löst alla problem, utan har också skapat nya. Flera stora institutioner har suspenderat all forskning som involverar försökspersoner efter överträdelser av kraven i vissa biomedicinska studier. Detta drabbar även områden utanför dem som reglerna ursprungligen var avsedda att styra. Området muntlig historia, där personer intervjuar samtyckande vuxna om deras livshistorier, har exempelvis hamnat under IRB:s ansvarsområde. Många studier inom muntlig historia har försenats eller avstannat medan man väntar på att ett IRB ska inse att intervjuaren inte utgör något hot mot sina försökspersoner.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online