Svampinfektioner kan vara svåra att bli av med, men de flesta går faktiskt att behandla. Det största problemet är ofta att ställa rätt diagnos. Det räcker inte att konstatera att det rör sig om en svamp – man måste också identifiera vilken typ det gäller och var smittan kommer ifrån för att kunna behandla den på rätt sätt.
En djup vävnadssvampinfektion börjar vanligtvis med att man kommer i kontakt med svampsporer. En av de vanligaste miljöerna där svamp förekommer är jord. Alla möjliga varianter kan växa i jorden, och sporerna sprids ofta genom luften, vilket gör att den drabbade kan andas in dem. Lunginfektioner räknas till samma kategori som djupa vävnadsinfektioner, eftersom de lätt kan spridas från lungorna vidare till kroppens inre vävnader.
Direktkontakt med sporer kan också orsaka djupa vävnadsinfektioner. Om du hanterar jord med ett sår eller skärsår på handen kan infektionen börja ytligt, men den kan sedan sprida sig ned under hudytan. Både lunginfektioner och denna typ av infektion kan utvecklas till en blodinfektion som sprider sig genom hela kroppens vävnader.
Risken att drabbas av sådana infektioner ökar betydligt om immunförsvaret är försvagat. Oavsett om det beror på en vanlig, övergående sjukdom eller en mer långvarig sjukdom, som hiv/aids, är kroppen inte lika bra rustad att hålla svampen stången. Dessutom kan vissa svampinfektioner ha symtom som liknar andra sjukdomar, vilket gör att patienten riskerar att få fel diagnos – och därmed dröjer återhämtningen längre.
Den delvis vilande karaktären hos svampinfektioner kan också bidra till att de når djupa vävnader. Eftersom det kan ta månader eller till och med år innan infektionen aktiveras kan du bära på svampen mycket längre än du anar. Den kan växa långsamt utan att ge några symtom alls tills den når ett visst stadium i sin utveckling. Vid det laget kan det drabbade området redan ha spridit sig genom vävnaderna. Denna typ av infektion kan börja som en obehandlad ytlig infektion, exempelvis ringorm.
Några vanliga djupa vävnadsinfektioner är aspergillos, blastomykos, kokcidioidomykos och histoplasmos. Det är sporens förmåga att tränga in i kroppen via slemhinnorna som gör oss mest sårbara. Vi kan inte hindra slemhinnorna från att vara genomsläppliga, medan vi däremot oftast kan skydda öppna sår och skador. Det är därför just dessa svampstammar är vanligare än många andra.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online