Ozon användes för första gången för att behandla vatten redan år 1893. Vid 1980-talet fanns över 1 100 anläggningar för ozonbehandling av vatten runt om i Europa. Det som gör ozon speciellt inom vattenrening är att det vid kontakt med bakterier och virus desinficerar vattnet bättre än klor. Ozon eliminerar även obehaglig smak och lukt i dricksvattnet, och när ozon tillsätts ett vattensystem introduceras inga nya kemikalier.
Det kan tyckas som att ozon är överlägset klor och andra metoder för vattenbehandling. Men så är inte alltid fallet. Ozonbehandling av vatten har flera betydande nackdelar.
Ozon är inte lika lösligt i vatten som klor. Ett reningsverk måste därför använda avancerade blandningstekniker för att på ett framgångsrikt sätt kunna desinficera vattnet med ozon. Detta gör ozonbehandling betydligt mer komplicerad än traditionell klorbehandling.
I industriella sammanhang kan ozonutrustning och dess underhåll kosta betydligt mer än andra typer av vattenreningssystem. Dessutom kräver ozonbehandling en kontinuerlig elförsörjning – utan ström blir ingen ozonbehandling möjlig.
Även om ozonisering effektivt tar bort många bakterier och virus kan processen också bilda en biprodukt som kallas bromat. Bromat är cancerframkallande och kan orsaka allvarliga hälsoskador hos människor, vilket gör det nödvändigt att noggrant övervaka vattenkvaliteten efter behandlingen.
I låga doser kan ozonet vara för svagt för att döda samtliga cystor och sporer i vattnet. Till skillnad från klor förhindrar ozon dessutom inte återtillväxt av mikroorganismer i vattnet efter behandlingen. Det innebär att ett dolt kontamineringsproblem kan finnas kvar i ledningarna eller i distributionssystemet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online