Proximal suspensordesmit är en sjukdom hos hästar som drabbar mellanhands- och mellanfotsbenen i både fram- och bakben. Tillståndet är särskilt vanligt bland trav- och galopphästar, och svårighetsgraden varierar från fall till fall. Det vanligaste symtomet är hälta. Det finns flera behandlingsalternativ, bland annat boxvila, korrigering av hovbalans samt kirurgiska ingrepp som neurektomi och fasciotomi.
Hästar kan skadas gradvis över tid, och små skador i ligamentområdet är vanligt förekommande. På grund av det upprepade stresspådraget kan ligamentvävnaden drabbas av ärrbildning. Skadorna kan dock även uppstå vid ett enskilt tillfälle, till exempel när hästar hoppar höga hinder. Vid sådana tillfällen utsätts frambenen för stor belastning, och risken för skada är särskilt hög för elithästar inom banhoppning. Även hästar som ofta rör sig på blöta och hala underlag löper ökad risk för sen- och ligamentskador.
Ligamentskador vid suspensordesmit kan inte bara hota hästens idrottskarriär utan även påverka dess livskvalitet. Det som gör sjukdomen så allvarlig är att återhämtningen ofta tar lång tid. I många fall kan suspensordesmit även ha genetiska orsaker, vilket gör tillståndet svårt att förebygga.
Skadan drabbar oftast ärrvävnaden i ligamentområdet, vilket innebär en ökad risk för återkommande problem eftersom ärrvävnad inte är lika stark som frisk vävnad. Sjukdomen kan dessutom vara progressiv, vilket gör det svårt för hästen att återfå sin normala atletiska förmåga. Endast 20 till 40 procent av hästarna som drabbas av skador i bakbenen återgår i arbete.
Veterinärer ställer diagnosen genom att noggrant studera hästens gångart. Vid behov kompletteras undersökningen med ultraljud. Bilder av hög kvalitet krävs, eftersom de drabbade områdena är små och svåra att upptäcka. Det rekommenderas att både det skadade benet och ett friskt ben undersöks innan någon slutsats dras. Ibland har suspensordesmit missdiagnostiserats som kolik, vilket visar hur viktigt en grundlig utredning är.
De vanligaste behandlingsmetoderna är boxvila kombinerat med ett strukturerat rehabiliteringsprogram. Om hästen inte svarar på rehabiliteringen kan den behöva pensioneras från sitt arbete. En korrekt diagnos från veterinär är avgörande för att kunna bedöma skadans omfattning och välja rätt behandling. Veterinärer kan även administrera kortikosteroidinjektioner för att minska inflammation. Kirurgisk behandling är ett annat alternativ, där de två mest etablerade metoderna är neurektomi och fasciotomi. Som en sista utväg kan benmärgsinjektioner användas – en metod där stamceller används för att stimulera läkning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online