Förzinkning är en elektrolytisk process där metallföremål eller detaljer doppas i en lösning av zinksalter. När elektrisk ström leds genom lösningen avsätts ett tunt lager zink som fäster på föremålets yta. Denna metod, ofta kallad galvanisk förzinkning, skyddar metallbeslag från oxidering och korrosion. De vanligaste varianterna är sur eller alkalisk zinknickelplätering, tenn-zink-plätering, zink-kobolt-plätering samt zink-järn-plätering.
En legering är en blandning av två eller flera metaller, vars egenskaper skiljer sig från de enskilda beståndsdelarnas. Denna princip utnyttjas vid legeringsförzinkning. Skyddet som zinkbeläggningen ger förbättras avsevärt när zinken legeras med en metall som är ädlare än zink själv, vilket resulterar i ett betydligt bättre korrosionsskydd.
Det finns två huvudtyper av zinknickelplätering: alkalisk och sur zinknickelplätering.
För optimalt skydd upprätthålls en nickellegering på 10–15 procent. Alkalisk zinknickelplätering ger en jämn nickelavsättning både i områden med hög och låg strömtäthet. Dessutom skyddar den alkaliska miljön de obelagda delarna av beslaget. Sur zinknickelplätering är däremot effektivare och snabbare, men leder till ett ojämnt nickellager – områden med låg strömtäthet får en tjockare nickelavsättning.
Vid zinkjärnplätering avsätts 15–25 procent järn i beläggningen. Det pläterade materialet är duktilt och svetsbart, vilket är avgörande för fortsatt tillverkning. Svart kromatering används ofta för att ytterligare förstärka beläggningens egenskaper. Legeringen är dock inte värmebeständig utan försämras vid exponering för värme, vilket gör den olämplig för fordonskomponenter.
Zinkkoboltplätering är mer ekonomisk än zinknickelplätering, vilket gör den till ett populärt val. Korrosionsbeständigheten är visserligen lägre än hos nickelplätering, men helt tillräcklig för många specifika tillämpningar. Jämfört med ren zinkplätering av samma tjocklek är zinkkoboltplätering dock effektivare. Avsättningarna innehåller cirka 1 procent kobolt, och lagertjockleken kan variera mellan områden med hög respektive låg strömtäthet. Både gul och svart kromatbehandling finns tillgänglig.
Tenn utgör 70–90 procent av denna legering. Tenn-zink-plätering utförs i neutrala eller sura bad. Beläggningen är duktil och väl lämpad för lödning. Korrosionsbeständigheten är lika god som – eller till och med bättre än – hos zinknickellegeringar. Kromatering erbjuds i gult eller klart utförande. Metoden håller snabbt på att ersätta kadmiumplätering och är särskilt populär inom elektronikindustrin och beslagsindustrin.
Valet av förzinkningsmetod beror på kraven på korrosionsskydd, kostnad, värmetålighet och efterföljande bearbetning. Zinknickel erbjuder det bästa allroundskyddet, zinkkobolt är ett prisvärt alternativ, zinkjärn passar bearbetningsintensiva applikationer, medan tenn-zink är idealiskt där lödbarhet och miljöanpassning står i fokus.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online