Tack vare insatser från den amerikanska miljöskyddsmyndigheten EPA har USA ett av världens säkraste dricksvattensystem. Myndigheten arbetar tillsammans med delstatliga organisationer för att säkerställa vattnets kvalitet, med Safe Drinking Water Act som vägledande lagstiftning. Lagen fastställer både primära och sekundära gränsvärden för kemiska, mikrobiologiska, radiologiska och fysikaliska föroreningar i dricksvatten.
Ett av de sekundära gränsvärdena – som utgör en riktlinje snarare än en lagstadgad norm – gäller järn, som får förekomma i en halt på högst 0,3 mg per liter vatten.
Safe Drinking Water Act undertecknades 1974 och har ändrats två gånger, 1986 och 1996, för att skydda dricksvattnet redan vid källan.
Järn betraktas som en förorening i vatten främst för att det kan påverka smak och utseende – inte på grund av hälsorisker. Tvärtom är järn nödvändigt för god hälsa, eftersom det transporterar syre i blodet.
Det finns två former av järn som kan förekomma i dricksvatten:
Vatten kan analyseras för att avgöra vilken typ av järn som finns i det, och behandlas därefter för att hålla järnnivåerna inom federala riktlinjer. Vanliga behandlingsmetoder är luftning, filtrering och klorering.
Safe Drinking Water Act och dess föreskrifter omfattar varken flaskvatten eller vatten från privata brunnar som försörjer färre än 25 personer.
För svenska läsare är det värt att känna till att järnhalter även här regleras genom EU:s dricksvattendirektiv, som införts i Livsmedelsverkets föreskrifter. Där fungerar järn som en indikatorparameter med ett riktvärde på 0,2 mg per liter. Överskrids värdet är vattnet oftast inte hälsofarligt, men det kan få obehaglig smak, lukt och färg samt ge avlagringar i rör och vitvaror. Vid misstanke om höga järnhalter rekommenderas att låta analysera vattnet hos ett ackrediterat laboratorium.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online