1. Hem
  2. Alternativ medicin
  3. Bett och stick
  4. Cancer
  5. Sjukdomar och behandlingar
  6. Tandhälsa
  7. Kost och näring
  8. Familjehälsa
  9. Hälso- och sjukvårdsbranschen
  10. Psykisk hälsa
  11. Folkhälsa och säkerhet
  12. Kirurgi och ingrepp
  13. Hälsa

Påssjukans historia: från antiken till dagens vaccindebatt

Påssjuka är en virussjukdom som orsakar kraftig svullnad av spottkörtlarna, och i vissa fall även av testiklarna hos män. Sjukdomen har plågat mänskligheten sedan urminnes tider och nådde epidemiska proportioner under 1700- och 1800-talen. Idag finns vacciner mot sjukdomen, men flera läkare har genom åren ifrågasatt hur effektiva de egentligen är.

Antika källor

Påssjukan beskrevs för första gången av den antike grekiske läkaren Hippokrates, som verkade under 400-talet f.Kr. Han dokumenterade sjukdomens typiska symtom – svullnad i ansiktet och halsen samt den testikelsvullnad som drabbar en del män som insjuknar. Hans skildringar visar att sjukdomen funnits med länge och varit välkänd redan i antiken.

Epidemier från 1700- till 1900-talet

Storskaliga epidemier av påssjuka bröt ut under 1700- och 1800-talen. Utbrotten spred sig över hela världen och drabbade särskilt miljöer där människor levde tätt samman, exempelvis militärförläggningar, internatskolor, fartyg till havs och fängelser.

Under första världskriget var påssjukan den enskilt vanligaste orsaken till att franska soldater inte kunde tjänstgöra vid fronten. Trots att sjukdomen varit känd i tusentals år dröjde det ända till 1934 innan doktorerna Johnson och Goodpasture kunde bevisa att påssjukan orsakas av ett virus – något de lyckades visa genom att isolera viruset från salivprover.

Utvecklingen av påssjukevaccin

Tre stora påssjukevacciner utvecklades under 1900-talet: Rubini, Jeryl-Lynn och Urabe. Av dessa är det endast Jeryl-Lynn som fortfarande används i USA idag. Vaccinet utvecklades under 1960-talet och godkändes officiellt år 1967, vilket blev ett genombrott i arbetet med att förhindra spridning av sjukdomen.

Kombinationsvaccinet MPR

År 1971 utvecklades kombinationsvaccinet MPR, som skyddar mot mässling, påssjuka och röda hund. Vaccinet togs snabbt i rutinanvändning och blev standard inom barnvården från 1977. I Sverige ingår MPR-vaccinet i det allmänna vaccinationsprogrammet för barn. I USA dröjde det dock till 1990-talet innan skolorna krävde att samtliga elever skulle ha vaccinerats med MPR.

Frågetecken kring vaccinets effektivitet

Under de senaste decennierna har allt fler röster höjts om hur effektivt påssjukevaccinet respektive MPR-vaccinet egentligen är. När ett stort utbrott skakade Kalifornien år 2006 insjuknade många personer som redan hade vaccinerats. Utbrottet blev det värsta i USA på två decennier och väckte stor uppmärksamhet.

Också i Storbritannien har läkare konstaterat att vaccinet inte ger fullständigt skydd. Sedan slutet av 1990-talet har utbrott inträffat med jämn mellanrum i samhällen i Nordirland och norra England. Debatten fortsätter, och forskningen kring långvarigt immunitet efter vaccination pågår fortfarande världen över.

Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online