Råttgift, som officiellt kallas rodenticid, används i städer, förorter och på landsbygden för att kontrollera populationerna av råttor och andra gnagare. Det kan även användas mot jordekorre, mullvadar, åsneharar och bisamråttor. Trots att råttgift är ett mycket potent kemiskt ämne säljs det fritt i många järnhandlar och livsmedelsbutiker.
Råttgift finns i flera olika varianter. Den traditionella typen kallas antikoagulerande rodenticid. Denna variant rekommenderas för hushållsbruk eftersom det finns ett motgift som ofta finns tillgängligt hos veterinärkliniker. Andra typer av rodenticider är betydligt mer giftiga och därmed farligare för husdjur och barn som råkar komma i kontakt med produkten.
Antikoagulerande råttgift upptäcktes först på 1940-talet. Dessa första generationens rodenticider inkluderade pindon, difacinon, warfarin och klorofacinon, och krävde flera intag över några dagars tid för att vara effektiva. Om en gnagarpopulation exponeras för samma råttgift under en längre period är det dessutom troligt att den utvecklar resistens mot det aktiva ämnet.
Råttgifter innehåller olika aktiva ingredienser, bland annat brodifacoum, difacinon, warfarin och bromadiolon. De flesta rodenticider är färgade gröna och förekommer i form av pellets eller block, vilket tyvärr kan få dem att likna hund- eller kattmat – en risk som gör noggrann förvaring extra viktig.
Råttor och gnagare som förgiftats av antikoagulerande rodenticid dör främst till följd av inre blödningar, skadade blodkärl och blodets förlorade förmåga att koagulera. Dödsprocessen tar några dagar, och innan dess börjar djuret drabbas av svaghet kopplad till blodförlusten. Även om denna långsamma process kan te sig grym, rekommenderas antikoagulantia fortfarande eftersom de ger tid att administrera motgiftet vitamin K1 och på så sätt rädda djur som oavsiktligt fått i sig giftet.
Warfarin var det mest populära antikoagulerande medlet inom första generationen. Övriga ämnen inkluderar pindon (mindre effektiv mot gnagare men verkningsfull mot insekter och mögel) samt klorofacinon och difacinon. Både klorofacinon och difacinon är mer giftiga än de tidigare antikoagulantia och kan döda en råtta efter en enda utfodring.
Andra generationens antikoagulantia omfattar brodifacoum (det mest använda och giftiga rodenticidet idag) samt bromadiolon (mindre giftigt). Dessa kraftigare medel bör endast användas när gnagarpopulationen har utvecklat resistens mot första generationens preparat.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online