Strongyloides stercoralis är en liten, tunn, vit nematod – en rundmask – som infekterar människans tarmar. Parasiten kallas oftast trådmask och är en av få maskar som kan fullborda sin hela livscykel inuti människokroppen.
Trådmasken lever i jorden och är vanlig i fuktiga tropiska och subtropiska områden, bland annat i södra USA, Sydostasien, Afrika och Latinamerika. Infektion sker oftast när man går barfota i kontaminerad jord, eftersom larverna kan tränga direkt genom huden.
Livscykeln hos Strongyloides stercoralis är mer komplex än hos de flesta andra nematoder. Masken kan nämligen växla mellan ett fritt levande och ett parasitiskt liv, och den kan föröka sig både sexuellt och utan parning.
De smittsamma, filariaformade larverna i kontaminerad jord tränger genom människans hud och tar sig in i blodbanan. De vandrar sedan till lungorna, stiger upp till luftstrupen och svalget, sväljs ner och hamnar slutligen i tunntarmen. Där ömsar larverna hud två gånger innan de utvecklas till vuxna trådmaskar.
Den vuxna honan förankrar sig med munnen i tunntarmens slemhinna och kan bli två till tre millimeter lång. Honan kan föröka sig utan parning och producerar flera dussin ägg per dag. Äggen kläcks redan i tarmen, och larverna passerar antingen ut med avföringen – där de kan övergå till ett fritt levande liv – eller så stannar de kvar i kroppen och återinfekterar värden via lungorna, något som kallas autoinfektion. En obehandlad infektion kan därför finnas kvar i kroppen i mer än 30 år.
I miljön kan de fritt levande larverna följa två olika vägar: de ömsar antingen hud två gånger och utvecklas direkt till smittsamma larver som kan infektera en ny människovärd, eller så ömsar de hud fyra gånger och blir fritt levande vuxna han- och honmaskar.
De fritt levande trådmaskarna parar sig och lägger ägg i jorden. Ur dessa ägg kläcks larver som antingen utvecklas till en ny generation fritt levande maskar eller blir smittsamma och infekterar en människovärd – varvid den parasitiska livscykeln börjar om igen.
Många infektioner ger inga eller lindriga symtom. Vid kraftigare infektioner kan symtomen omfatta buksmärtor, diarré, hosta och lungbesvär, hudutslag samt i allvarliga fall komplikationer som sepsis, särskilt hos personer med nedsatt immunförsvar. En klassisk tidig signal är kliande, rörliga utslag på huden där larverna trängt in.
Diagnosen ställs oftast genom att läkaren undersöker ett avföringsprov i mikroskop efter larver. Eftersom larverna utsöndras oregelbundet kan flera prover behövas, och ibland används även blodprov som påvisar antikroppar.
Infektionen behandlas med anthelmintiska läkemedel, främst ivermektin, som är förstahandsvalet, alternativt albendazol. Behandlingen syftar till att avbryta maskens livscykel i kroppen och förebygga autoinfektion. Personer med nedsatt immunförsvar bör följas extra noggrant, eftersom obehandlad infektion kan leda till en livshotande spridning av larver i kroppen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online