Piskmaskens livscykel: Så utvecklas Trichuris trichiura i kroppen

Trichuris trichiura är en rundmask som på svenska oftast kallas för människans piskmask. Enligt den amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC är det den tredje vanligaste rundmasken som infekterar människor. Infektioner förekommer över hela världen, men är vanligast i tropiska områden med dålig sanitär standard samt bland barn. CDC uppskattar att cirka 800 miljoner människor världen över bär på parasiten, och i USA koncentreras de flesta fall till landets södra delar.

Piskmaskens livscykel är relativt enkel. Från att en människa smittas tar det ungefär 30 dagar innan larven har nått sitt vuxna stadium.

Infektion

Smittan börjar med att embryonerade ägg intas via kontaminerad jord. I jorden genomgår äggen två utvecklingsstadier, vilket tar mellan två och sex veckor beroende på miljöförhållanden. När en människa får i sig äggen genom jordkontaminerade händer eller livsmedel kläcks de i tunntarmen.

Larvstadiet

När äggen väl hamnat i matsmältningskanalen kläcks larverna inom tre till tio dagar. Larven vandrar därefter vidare till tjocktarmen, där den stannar tills den mognat och börjar föröka sig.

Vuxet stadium

Efter att ha mognat fäster de vuxna maskarna sig i tjocktarmens slemhinna och växer till omkring fyra centimeter långa. En vuxen piskmask lever i ungefär ett år. Den fullvuxna masken har en karakteristiskt avsmalnande form, vilket gett upphov till namnet piskmask.

Fortplantning

När de vuxna maskarna nått könsmognad påbörjas parningen. Ungefär 60 till 70 dagar efter smittillfället börjar honorna lägga ägg – mellan 3 000 och 20 000 per dygn. Äggen passerar sedan ut ur kroppen med avföringen.

Symtom och behandling

Människan är den enda kända värdorganismen för Trichuris trichiura. Symtom på piskmaskinfektion kan vara magbesvär, diarré, aptitlöshet, blekhet och anemi vid kraftigare infektioner. Många smittade personer uppvisar dock inga symtom alls.

För att fastställa diagnos undersöker en läkare ett avföringsprov i mikroskop. Behandlingen består vanligtvis av receptbelagda läkemedel som Vermox eller Combantrin-1, vilka innehåller det verksamma ämnet mebendazol.