En av fyra kvinnor kommer att utsättas för fysiskt eller sexuellt våld någon gång under sin livstid. Våld i nära relationer känner varken sociala, ekonomiska eller geografiska gränser – det drabbar män och kvinnor i alla åldrar och från alla bakgrunder. Den nationella våldshjälpslinjen i USA definierar våld i nära relationer som ett mönster av beteenden i en relation som används för att kontrollera och utöva makt över en partner.
Statliga program, stödnätverk och organisationer, kunskap om rättigheter, polisens insatser och en genomtänkt säkerhetsplan kan hjälpa till att stoppa våldet – eller åtminstone hjälpa dig ur en farlig situation.
Programmen skiljer sig åt mellan delstaterna, därför uppmanas drabbade att vända sig till sina lokala hälso- och samhällsmyndigheter. Centers for Disease Control and Prevention (CDC) arbetar dock aktivt på nationell nivå mot våld i nära relationer genom forskning, kommunikation, kapacitetsbyggande, ledarskap och partnerskap.
CDC finansierar flera program mot våld i hemmet, bland annat Domestic Violence Prevention Enhancement and Leadership Through Alliances (DELTA), som hjälper till att utveckla och implementera förebyggande aktiviteter i olika delstater, samt Rape Prevention and Education Grant-programmet som stödjer utbildningsseminarier och fortbildning tillsammans med hälsomyndigheter och koalitioner mot sexuellt våld. Medlen från detta anslag går vidare till delstater och territorier för att finansiera dessa tjänster.
Många organisationer hjälper offer för våld i nära relationer. Några aktiva exempel är National Domestic Violence Hotline, National Coalition Against Domestic Violence och National Sexual Violence Resource Center. Dessa grupper sprider viktig information om våld i nära relationer och stöttar lokala samhällen med resurser och personal. Fler organisationer kan hittas via internet, sjukhus eller polismyndigheter.
År 2007 lanserade National Domestic Violence Hotline och Liz Claiborne en nationell webb- och telefonlinje för att hjälpa unga som utsatts för våld i dejtrelationer. Det finns många andra jourlinjer med säkra nätverk och sekretessavtal som skyddar unga vuxna och tonåringar som är rädda och föredrar att förbli anonyma. Drabbade uppmuntras också att söka sig till diskussionsgrupper och forum på nätet, där de kan komma i kontakt med andra som gått igenom samma sak.
Tonåringar behöver särskilt stöd när de konfronteras med våld i hemmet, eftersom många saknar resurser eller möjlighet att hantera situationen på egen hand. Stigmatiseringen kring att vara offer hindrar ofta unga från att höra av sig – därför måste de känna sig trygga för att kunna ta emot hjälp.
Kvinnor och familjer som flytt hemifrån av rädsla för våld kan också vända sig till skyddade boenden om de inte har någonstans att ta vägen. Sådana boenden hittas via kommuners och delstaters webbplatser samt hos CDC.
Utan kännedom om gällande lagar, regler och tillgängliga resurser känns sig offer maktlösa och vågar inte sätta stopp för våldet. Utbildningsmyndigheterna i USA uppmanar föräldrar att prata med sina barn om våld i dejtrelationer, vara delaktiga i deras liv, lyssna när de berättar och uppmärksamma oroande beteenden.
Unga vuxna behöver lära sig sina rättigheter när det gäller våld i nära relationer. Många tror att det inte finns någon hjälp eller någon väg ut ur misshandeln och väljer därför att hålla tyst. National Coalition Against Domestic Violence (NCADV) konstaterar: ”Rädsla, missuppfattningar, brist på tjänster, låg självkänsla, förövarens kontroll, gruppträck och oro för familjens reaktion bidrar alla till att misshandlade tonåringar fastnar i tystnad och hemlighetsmakeri.”
Tonåringar behöver känna till sina rättigheter och de lagar som skyddar dem. Resurser från lokala stödorganisationer bör finnas tillgängliga på sjukhus och skolor, och evenemang i samhället riktade mot unga bör prioriteras högt. Kunskap bryter den onda cirkeln av våld.
År 1994 antogs Violence Against Women Act i USA, vilket klassificerade våld i nära relationer som ett federalt brott och skapade de polisiära program som krävs för att stötta offer och bestraffa förövare. Sedan dess har mer än 660 lagar tagits fram för att bekämpa våld i nära relationer i alla dess former.
Polisens arbete mot våld i nära relationer ser olika ut beroende på delstat. Lagen om våld i nära relationer anger att ”de flesta delstater kräver att förövaren och offret är nuvarande eller tidigare makar, bor tillsammans eller har ett gemensamt barn.”
En säkerhetsplan är en nödlösning som offer för våld i nära relationer bör ta fram i förväg för att skydda sig i riskfyllda situationer. Texas Council on Family Violence har sammanställt ett exempel på en ”personlig säkerhetsplan” där offret rekommenderas att samla följande handlingar:
I säkerhetsplanen bör även telefonnummer och kontakter till lokala sjukhus och program mot familjevåld ingå. Juridiska och polisiära kontakter bör också skrivas ner, ifall en nödsituation skulle uppstå. En sådan plan hjälper offret att behålla fokus och skydda sig när det verkligen gäller.
Att förbereda en säkerhetsplan minskar dessutom den rädsla många offer bär på. Att lämna sitt hem och sitt trygga nätverk kan kännas överväldigande – en genomtänkt plan gör den okända framtiden lite mindre skrämmande.
För läsare i Sverige finns motsvarande stöd: Kvinnofridslinjen (020-50 50 50) svarar dygnet runt och är kostnadsfri, BRIS (116 111) stöttar barn och unga, och vid akut fara ska alltid polisen kontaktas via 112. Många kommuner erbjuder också skyddade boenden och socialtjänstens kvinnojourer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online