År 1938 uppfann Charles Drew, en afroamerikansk läkare under utbildning vid Columbia University, processen för blodplasmatransfusion. Metoden innebär att helblod separeras från blodplasma med hjälp av en centrifug – en innovation som kom att rädda otaliga liv världen över.
Det problem som doktor Drew löste var risken för att fel blodgrupp användes vid transfusion, vilket kan leda till att blodet klumpar sig och ofta orsakar patientens död. Ett annat stort problem var att blod inte kunde lagras särskilt länge.
Doktor Drew insåg att en vätskekomponent i blodet som kallas plasma skulle kunna lösa båda dessa problem. Plasma fryses vanligtvis och kan därför enkelt lagras i ett år eller längre. Denna upptäckt gjorde det möjligt att genomföra transfusioner i stor skala, vilket blev avgörande framför allt under andra världskriget.
Eftersom röda blodkroppar är tätare än resten av blodets beståndsdelar kan de separeras ut genom centrifugering. De röda blodkropparna samlas då i botten av behållaren, medan plasman blir kvar ovanpå.
I akuta nödsituationer är röda blodkroppar inte lika nödvändiga som plasman, som innehåller viktiga koagulationsfaktorer och hjälper till att återställa blodvolymen. Dessutom är konsekvenserna av felaktig korsmatchning mellan givare och mottagare betydligt mindre allvarliga när det gäller plasma jämfört med röda blodkroppar. Detta beror på att ämnena i plasman snabbt späds ut i mottagarens blodström.
En utbredd missuppfattning är att doktor Drew förblödde till döds efter en bilolycka eftersom ett sjukhus enbart för vita patienter vägrade ta emot honom. I själva verket togs han emot på sjukhuset och fick till och med en blodtransfusion. Tyvärr räckte inte ens hans egen livsviktiga uppfinning till för att rädda hans liv. Charles Drew blev 46 år gammal.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online