Defibrillering är en livräddande behandling som kan rädda liv vid hjärtstillestånd – förutsatt att den utförs på rätt sätt. Syftet med defibrillering är att avbryta onormala hjärtrytmer som annars snabbt kan leda till plötslig död om de inte korrigeras omedelbart.
Som med alla medicinska ingrepp finns det risker förknippade med defibrillering, exempelvis skador på hjärtmuskeln och elektriska skador. Därför krävs ordentlig utbildning och god förståelse för metoden innan denna livräddande teknik används.
Enligt American Heart Association är defibrillering "en process där en elektronisk apparat ger hjärtat en elektrisk stöt". Apparaten kallas defibrillator och består normalt av så kallade paddlar eller elektroder som placeras på patientens bröstkorg för att leverera den terapeutiska elchocken.
Den första kända vetenskapliga studien kopplad till defibrillering härstammar från 1849, då forskaren Carl Ludwig visade hur elektrisk stimulering av hjärtats kammare kunde framkalla snabba sammandragningar som ledde till hjärtstillestånd. Detta fenomen kom senare att kallas ventrikelfibrillering.
Vidare forskning genomfördes av Dr. Carl Wiggers och Dr. Claude Beck. Beck blev den första att tillämpa defibrilleringsteorierna inom sjukvården och lyckades 1947 rädda ett människoliv med metoden – ett genombrott som lade grunden för dagens moderna hjärt-lungräddning.
Det främsta syftet med defibrillering är att korrigera fibrilleringar, det vill säga oregelbundna sammandragningar i hjärtat. Dessa rytmstörningar är livshotande och kan orsaka hjärtstillestånd, ett tillstånd där hjärtat slutar pumpa blod. Genom defibrillering återställs det normala hjärtslaget, vilket gör att blodcirkulationen kommer igång igen till alla delar av kroppen.
Den traditionella metoden för att ge terapeutisk elchock är extern defibrillering. Den utförs antingen manuellt av vårdpersonal med defibrillatorer på sjukhus, eller automatiskt respektive halvautomatiskt med bärbara defibrillatorer (AED) av personer som genomgått grundutbildning i hjärt-lungräddning. AED-apparater finns numera på många allmänna platser som köpcentrum, flygplatser och idrottsanläggningar.
Den andra typen är mer individualiserad och använder en implanterbar defibrillator, även kallad ICD. Denna lilla apparat opereras in under bröstkorgen och övervakar kontinuerligt hjärtrytmen, analyserar förändringar och reagerar automatiskt med en elchock vid behov.
Möjliga komplikationer vid defibrillering, enligt University at Buffalo i New York, inkluderar skador på mjukvävnad, hjärtmuskeln (myokardiet) och hjärtsäcken (epikardiet) hos patienten, samt elektriska skador hos vårdgivare. Med korrekt utförande och rätt säkerhetsrutiner går dessa komplikationer dock i regel att förebygga.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online