Etylendiamintetraättiksyra, eller EDTA, är ett kelaterande ämne som återfinns i många konstgjorda och naturliga miljöer, exempelvis vid blodkonservering, i flytande textilsköljmedel, i dricksvatten och avloppsvatten, som konserveringsmedel i livsmedelsfärgämnen samt inom fotografering. Farmaceutiska, miljö-, medicinska och rättsliga analyser använder flera olika metoder för att påvisa och bestämma EDTA i molekylära strukturer.
Analysen bygger på kemiska och laserbaserade tekniker i kombination med kromatografi, som separerar kemiska blandningar till enskilda föreningar, samt masspektrometri, som karaktäriserar varje enskild komponent.
Desorptionsjonisering på kisel-massspektrometri, eller DIOS-MS, innebär spektrometrisk karaktärisering av EDTA-komponenter genom att en chipbaserad laser riktas mot porösa kiselytor där föreningen är avsatt. Lasern startar en desorptionsprocess som skapar joner med tillsatta protoner (protonerade) eller borttagna protoner (deprotonerade) i molekylstrukturen under gasfasen. Detta sprider ut EDTA-föreningen så att enskilda komponenter kan identifieras och specificeras.
Gaskromatografi–massspektrometri, eller GC-MS, kombinerar de två teknikerna för molekylär analys av EDTA med hjälp av en inert gas, såsom helium eller syrad alkohol, i separationsprocessen. När EDTA injiceras tillsammans med den mobila fasen av inert gas omvandlas det kelaterande ämnet till sina estrar, vilket möjliggör vidare analys.
Vätskekromatografi–elektrosprayjonisering-tandemmassspektrometri, eller LC-ESI-MS/MS, följer en liknande princip som GC-MS för att separera kemikalier inför molekylär analys, men genom en kemisk reaktion där en lösning överförs till gasform. Tekniken använder elektrosprayjonisering för att ladda den mobila fasens vätska – exempelvis nukleinsyror och lösningsmedel som tillsätts till EDTA-provet – och omvandla den till en gas, vilket inducerar en molekylär separation av beståndsdelarna.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online