Det allra viktigaste steget när man ska identifiera grampositiva bakterier är gramfärgningen, som är uppkallad efter den danske forskaren Hans Christian Gram. Metoden består av fyra grundläggande steg: att skapa ett preparat på objektglas, applicera färgning, applicera motfärgning och granska resultatet i mikroskop. Efter en gramfärgning fortsätter forskarna med ytterligare analyser för att fastställa bakteriernas egenskaper.
Gramfärgningen börjar med ett preparat. Med en odlingsögla eller en träpinne samlar forskarna in ett litet prov av bakterierna, som vanligtvis odlats i en petriskål, och smetar ut det på ett objektglas. Därefter får provet torka – ibland används en låg låga för att snabba upp processen.
När provet har torkat appliceras kristallviolett, ett mörklila kemiskt ämne. Efter ungefär en minut sköljs överskottet av färgen bort med vatten eller alkohol. Sedan tillförs jod, som fungerar som ett betningsmedel. Joden hjälper alltså den kristallvioletta färgen att fästa vid bakterierna – ett steg som forskare ofta benämner "fixering av färgämnet".
När den kristallvioletta färgen har fixerats sköljs preparatet igen och en motfärgning med safranin, ett rosaaktigt ämne, appliceras. Filtreringspapper kan användas för att torka objektglaset, som nu är redo för närmare granskning under mikroskopet.
I mikroskop framträder grampositiva bakterier som bruna eller mörklila – alltså i kristallvioletts färg. Orsaken är att grampositiva bakterier innehåller stora mängder peptidoglykan, ett nätliknande ämne, i sina cellväggar. Peptidoglykan ger cellväggarna styrka och form och skiljer grampositiva bakterier från gramnegativa, som istället framstår som rosa, safraninens färg. Utan safranin-motfärgningen skulle de gramnegativa bakterierna vara transparenta och svåra att se överhuvudtaget.
Många gramnegativa bakterier innehåller visserligen viss peptidoglykan, men inte alls lika mycket som de grampositiva. Placeringen skiljer sig också åt: hos grampositiva bakterier ingår peptidoglykanen i cellväggens yttersta lager, medan ytterlagret hos gramnegativa bakterier motstår kristallviolett. Därför är det just de grampositiva bakterierna som blir lila.
Efter en gramfärgning kan forskarna identifiera grampositiva bakterier mer precist genom kompletterande tester. De kan bland annat undersöka en okänd bakteries morfologi, struktur, rörelseförmåga och genetik. Tidigare forskning har delat in grampositiva bakterier i fyra familjer – Bacillaceae, Micrococcaceae, Mycobacteriaceae och Peptococcaceae – och varje familj har tydliga kännetecken:
Stavformade bakterier. Om de kan röra sig på egen hand har de flageller som täcker hela deras yta.
Cirkelrunda bakterier. De kan inte röra sig själva, och när de delar sig bildar de grupper om fyra, så kallade tetrader.
Bakterier formade som lätt böjda stavar. Vid celldelning bildar de antingen grenar eller långa, korsande strukturer.
Cirkelrunda bakterier. På grund av sin struktur kräver de miljöer utan syre, och vissa arter kan inte växa där salt förekommer.
Det finns dock stor variation inom varje familj, vilket gör att kompletterande analyser ofta behövs för en säker bestämning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online