Vad är inhiberingszonen?
Att mäta inhiberingszonen är ett viktigt steg i Kirby-Bauer-testet, som används för att analysera bakteriers känslighet för antibiotika. Metoden utvecklades ursprungligen på 1960-talet och används fortfarande idag på kliniska laboratorier världen över för att jämföra olika antibiotikas effektivitet. Även studenter inom naturvetenskap som vill träna upp sin laborativa metodik kan utföra detta relativt enkla test. Själva upplägget tar tid eftersom plattan måste inkuberas, men själva mätningen av inhiberingszonen är ganska enkel.
Det här behöver du
- Förberedda agarplattor med antibiotikadränkt filterpapper
- Ett svart papper
- En linjal med millimeterindelning
Instruktioner steg för steg
- Samla de förberedda proverna. I testet sprids en bakteriestam jämnt över en agarskål, varefter små cirkulära bitar av antibiotikadränkt filterpapper trycks fast på ytan. Uppställningen inkuberas sedan över natten, vilket ger antibiotikan tid att diffundera ut i agarn.
- Placera agarskålen på ett svart papper. Den mörka bakgrunden gör inhiberingszonen betydligt lättare att se.
- Identifiera inhiberingszonen runt en bit filterpapper. Zonen syns som ett cirkulärt, klart område runt filterpappret där ingen bakterietillväxt har skett.
- Mät zonens diameter. Lägg linjalen under skålen och mät diametern på inhiberingszonen till närmaste millimeter. Om bakterietillväxten inte hämmats alls runt filterpappret motsvarar inhiberingszonen filterpapprets egen diameter.
- Upprepa mätningen. Gör samma bedömning enligt steg 3 och 4 för varje bit filterpapper på plattan.
- Klassificera resultaten. Märk de filterpapper vars antibiotika gett de minsta zonerna som "Resistent", de med störst zoner som "Känslig" och de däremellan som "Intermediär".
Tips för säkrare resultat
Mät alltid genom plattans botten och håll linjalen stadigt mot den svarta ytan för att undvika parallaxfel. För kliniskt bruk finns standardiserade gränsvärden, bland annat från EUCAST och CLSI, som anger exakt när en zon ska klassas som resistent, intermediär eller känslig beroende på antibiotikum och bakterieart. I ett skol- eller universitetslaboratorium räcker det dock oftast med en relativ jämförelse mellan zonernas storlekar.
