Vermont införde ett behandlingsprogram med Suboxone mot opiatberoende redan år 2003, innan delstatens hälsomyndigheter publicerade sin rapport år 2006. Oro för att läkemedlet skulle omdirigeras till illegal handel – att tabletter såldes på gatan, injicerades i stället för att tas under tungan eller smugglades in i delstatens fängelser – ledde till skärpta kontroller. FDA:s regelverk för Suboxone styr både vilka utbildade läkare som får förskriva läkemedlet och hur den underhållande dosen ska hanteras.
Suboxone är ett kombinationspreparat som innehåller buprenorfinhydroklorid och naloxonhydroklorid och används som substitutionsbehandling vid beroende av opioider som heroin eller receptbelagda smärtstillande medel.
Vermont fungerade som fallstudie för att kartlägga omläggning (diversion) och missbruk av Suboxone. Delstatens behandlingsansvariga konstaterade att omläggning och missbruk av opioidbehandlande läkemedel faktiskt förekommit. Vermonts Medicaid-policy speglar korrekt användning av Suboxone för patienter med diagnosen opioidberoende, samtidigt som den tar upp olämplig användning av preparatet vid smärtlindring.
I studien var det främst vita män med en historia av substansmissbruk som använde Suboxone. En tredjedel av dessa patienter uppgav att de tog läkemedlet som en form av självmedicinering för att lindra abstinenssymtom från heroin. Omfattningen av omläggningen kan tolkas som ett tecken på att opioidberoende försöker medicinera sig själva – personer som skulle söka formell behandling om den vore lättillgänglig, men som i stället vänder sig till illegala marknader för att få tag på Suboxone.
Behandling av opiatberoende med Suboxone kräver särskild utbildning för den förskrivande läkaren – inte alla läkare har rätt att förskriva preparatet. Fallstudien från Vermont föreslog specialiserad läkarutbildning innan förskrivningsrätt beviljas. Utbildningen, som kombineras med insatser för att koppla samman läkare med beroendespecialister, omfattar ämnen som induktion och stabilisering, underhållsbehandling, avgiftning och dosnedtrappning, särskilda patientgrupper (graviditet, ungdomar, smärta) samt fallstudier för att välja rätt vårdnivå.
Konsultation och remittering mellan beroendespecialister och läkare är en strategi för att motverka omläggning och missbruk av Suboxone. Övrig medicinsk personal bör stötta de förskrivande läkarna i uppföljningsarbetet, och rekommendationerna lyfter även farmaceuters roll i patientutbildning och bevakning. Dessa åtgärder täpper igen luckor i lagen och motverkar så kallad ”doctor shopping”, där opioidberoende samlar på sig flera recept hos olika läkare. Utbildningen innefattar dessutom undervisning till patienterna om hur de lyckas upprätthålla sin Suboxone-behandling över tid.
Läkare får behandla högst 100 patienter med Suboxone. Trots denna begränsning upptäcktes flera former av felaktig användning inom Vermonts Medicaidsystem – bland annat fakturerades delstatens Medicaid-program för recept utfärdade av läkare som saknade behörighet att förskriva Suboxone.
En patient som vårdas hos en auktoriserad behandlingsläkare är skyldig att delta i samtalsstöd och andra icke-farmakologiska behandlingsinsatser. Måldosen ligger på 16 mg per dag, även om dosen kan variera mellan 4 mg och 16 mg per dag. Varje dos verkar i minst 24 timmar. Läkarens bedömning av psykosociala och psykiatriska samtidiga problem avgör eventuell ytterligare dosjustering, liksom om patienten kan få ta hem medicinen mellan besöken.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online