Polykloroprengummi är en syntetisk polymer som används som ersättning för naturgummi i en lång rad tillämpningar, bland annat transportband, beläggningar, slangar och som lim. Varje år förbrukas omkring 300 000 ton polykloropren världen över. Materialet producerades industriellt för första gången år 1932 av DuPont och är kommersiellt känt under namnet Neoprene. Polykloroprengummi kännetecknas av en särskild balans mellan fördelar och begränsningar som är värd att uppmärksamma.
Polykloroprengummi framställs genom en polymerisationsprocess där kloropren kombineras med andra monomerer, exempelvis metakrylsyra och 2,3-diklor-1,3-butadien. Reaktionen är katalytisk och utfördes tidigare med katjonisk, anjonisk eller Ziegler-Natta-metod, men sker numera oftast genom fri radikal-emulsionspolymerisation. Det finns flera olika kvaliteter av polykloropren, däribland normal linjär, förkorslänkad, svavelmodifierad samt långsamt kristalliserande varianter.
Ett av de allra vanligaste användningsområdena för polykloropren är som kontaktlim. Det förekommer både i lösningsmedelsbaserad och vattenbaserad form, och tillämpningarna sträcker sig från laminering och limning av skummaterial till användning i fordonsindustrin. Vid applicering binds komponenterna omedelbart, vilket möjliggör direkt vidarebearbetning utan behov av fixering eller klämning. Innan polykloropren används som lim måste en metalloxid, exempelvis zinkoxid, tillsättas.
Polykloroprengummis utmärkta slitstyrka och mekaniska egenskaper ger det flera tydliga fördelar. Materialet har hög motståndskraft mot oxidation vid exponering för ozon eller syrehaltiga miljöer – förhållanden som är skadliga för många andra gummityper. Det åldras dessutom långsammare vid extrem värme och är relativt svårtändligt. Polykloropren tål även oljor, bränslen och andra lösningsmedel, inklusive oorganiska kemikalier. Dess starka vidhäftning mot olika underlag gör det dessutom idealiskt som lim.
En stor nackdel med polykloroprengummi var under lång tid den höga produktionskostnaden. Detta berodde på att kloropren syntetiserades via acetylenprocessen, som krävde betydande resurser. Acetylen har dock senare ersatts av butadien, vilket har sänkt kostnaderna avsevärt. Trots materialets goda motståndskraft mot värmeföråldring börjar polykloropren ändå brytas ner vid temperaturer över cirka 100 °C (212 °F). Det har också en relativt hög vattenabsorption och en begränsad resistens mot kolväten. Vissa kvaliteter av polykloropren tenderar dessutom att kristallisera vid låga temperaturer, vilket kan påverka materialets flexibilitet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online