Persistenta föroreningar, ofta kallade persistenta organiska föroreningar (Persistent Organic Pollutants, POPs), har fått sitt namn på grund av de organiska föreningarnas motståndskraft mot naturliga nedbrytningsprocesser i miljön. Föroreningar som klarar av att motstå naturliga kemiska, biologiska och fotolytiska processer finns kvar i miljön under mycket långa perioder, ansamlas i levande organismers vävnader – ofta med ökad koncentration uppåt i näringskedjan – och orsakar därmed allvarliga skador på både miljö och hälsa.
Även om vissa POPs förekommer naturligt skapas de flesta genom industriella processer, och många har historiskt använts som bekämpningsmedel i jordbruket.
En av de mest problematiska egenskaperna hos dessa föroreningar är deras förmåga att transporteras över enorma avstånd. Det innebär att platser som aldrig själva producerat eller använt ämnena ändå drabbas av kontaminering. Detta fenomen har gjort POPs till ett globalt problem som till och med påverkar så avlägsna områden som Arktis.
Föroreningarna förs över långa sträckor av både vind och vatten och deponeras ofta långt från den plats där de ursprungligen användes eller tillverkades. Enligt amerikanska miljömyndigheten EPA innebär detta att länder som förbjudit POPs inte nödvändigtvis ser någon minskning av koncentrationerna, eftersom andra länder fortsätter att producera och använda ämnena.
Ett annat stort problem är POPs förmåga att finnas kvar i ekosystemen och spridas genom näringskedjan. När ämnena ansamlats i levande organismers vävnader transporteras de enkelt vidare från en art till nästa, dels genom migrationsmönster, dels genom naturligt rovbeteende på land och i havet.
POPs lagras i organismernas kroppsfett och blir faktiskt mer koncentrerade för varje steg uppåt i näringskedjan – en process som kallas biomagnifikation. Redan en liten mängd föroreningar längst ner i kedjan kan därför, genom biomagnifikation, få stora konsekvenser för toppredatorer som örnar, sälar och människor.
Talrika vetenskapliga studier har konstaterat allvarliga hälsorisker för en rad olika arter – människor, fåglar, andra däggdjur och fiskar i synnerhet. POPs har kopplats till minskande populationer, sjukdomar och utvecklingsavvikelser som fosterskador.
Forskare har visat att POPs kan störa fortplantningen, hämma utvecklingen hos ungar, påverka beteenden, störa nervsystemets funktioner och till och med försvaga immunförsvaret. För människor sker exponering främst via maten. Kostvanor som innehåller fet fisk och viltkött med högt fettinnehåll medför generellt sett den högsta risken för exponering.
Det viktigaste globala initiativet för att hantera problemet med POPs är Stockholmskonventionen om persistenta organiska föroreningar, som antogs 2001. Genom konventionen åtog sig regeringar världen över att minska och i förekommande fall helt eliminera produktionen och användningen av dessa ämnen.
Målet är att skydda miljön, det vilda djurlivet och människors hälsa från exponering för POPs. Ursprungligen omfattade konventionen tolv kemikalier, bland annat välkända faror som DDT och PCB. Stockholmskonventionen administreras av FN:s miljöprogram (UNEP) och listan utökas successivt med nya ämnen som identifieras genom vetenskaplig forskning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online