Organismer har genom evolutionen utvecklat mekanismer som gör det möjligt för dem att leva i sina ekosystem. Det marina ekosystemet och sötvattenekosystemet är båda vattenekosystem, men den största skillnaden mellan dem ligger i salthalten – det marina ekosystemet har en betydligt högre saltkoncentration än sötvattenekosystemet. Haven är dessutom både djupare och mer omfattande än sötvattenmiljöerna. De organismer som lever i dessa vattenmiljöer har anpassat sig för att överleva under just sina specifika förhållanden.
De flesta havslevande djur har anpassat sig för att kunna vistas under vattnet under långa perioder. Trycket i stora vattenmassor som oceaner och hav är enormt. Enligt Marinebio.org ökar trycket med cirka en atmosfär (ungefär 1 bar) för varje tio meter vatten. De flesta sötvattensorganismer klarar inte av de djup som marina organismer kan hantera. Vissa arter, som elefantsälar och Weddellsälar, har utvecklat anpassningar som gör att de kan dyka ner till omkring 1 600 meters djup. Deras lungor kan kollapsa så snart de påbörjar en brant dykning, vilket skyddar kroppen mot det extrema trycket.
Marina däggdjur som sälar, valar och manater har utvecklat anpassningar som hjälper dem att överleva i den marina miljön. Vattnet kan vara extremt kallt, och dessa däggdjur måste hålla en kroppstemperatur som ligger över vattnets temperatur. En av de viktigaste anpassningarna är ett skyddande lager av fett som kallas späck. Späcket fungerar som en isolering mellan däggdjuret och det kalla vattnet. Sötvattendäggdjur behöver inte denna anpassning eftersom deras miljö är mindre krävande. Sjöuttern har till exempel inte något tjockt fettlager utan förlitar sig istället på sin täta, tjocka päls för att hålla värmen.
Marina växter och djur har utvecklats för att överleva i miljöer med högt saltinnehåll. De flesta marina organismer har specialiserade processer för att filtrera bort överskottssalt från kroppen. De har högt anpassade njurar och gälar som hjälper dem med osmoreglering – processen där organismen reglerar det osmotiska trycket i sina kroppsvätskor. Denna reglering hjälper dem att motverka både utspädning och koncentration av kroppsvätskorna. Sötvattensdjur använder samma process, fast omvänt: de måste hindra sina kroppsvätskor från att spädas ut av allt omkringliggande vatten. Krokodiler är ett exempel på organismer som anpassat sig till hög salthalt. Till skillnad från alligatorer, som lever i sötvatten, föredrar krokodiler bräckt och salt vatten.
Växter och djur som lever i marina områden med stark tidvattenpåverkan, som flodmynningar, har anpassat sig för dessa utmanande förhållanden. Organismer som hjärtmusslor har starka skal som motstår vattnets fram- och tillbakarörelser vid every tide. Rankfotingar och musslor har utvecklat strukturer som gör att de kan fästa sig ordentligt vid klippor och stenar, vilket skyddar dem från att sköljas ut till havs. Sötvattensmusslor och havsmusslor skiljer sig åt i flera avseenden; havsmusslorna har starkare skal samt trådliknande bihang, så kallade byssustrådar, med vilka de förankrar sig fast på klippor.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online