Prärievargen är ett hunddjur som förekommer över hela Nordamerika. Ordet kojot kommer från aztekernas namn "coyoti", och det latinska namnet canis latrans betyder "skällande hund". I nordamerikanska urfolks sånger, legender och berättelser framställs prärievargen ofta som en listig trickster.
Prärievargar är intelligenta djur som lätt anpassar sig till olika landskap och livsmiljöer – från öknar och skogar till bergstrakter och storstäder. Just denna anpassningsförmåga gör att arten fortsätter att frodas, trots människans försök att begränsa dess utbredning.
Prärievargen är medelstor, cirka 50–70 centimeter hög vid axeln, och påminner ofta om en tam schäfer. Den väger mellan 9 och 27 kilo. Ett av dess mest unika kännetecken är den yviga svansen med svart spets, som pekar nedåt när djuret springer.
Prärievargen är både rovdjur och allätare. Den äter många olika slags föda, bland annat frukter, bär, insekter och fisk. Den jagar alla typer av djur – från små byten som ödlor, fåglar och gnagare till större djur som kalvar och hjortar.
Prärievargar är monogama. När de väl har hittat sin partner stannar de tillsammans hela livet. Parningssäsongen infaller mellan februari och april, och honan väljer och förbereder lyan inför förlossningen. En hona kan föda en kull på tre till tolv valpar.
Båda föräldrarna skyddar och uppfostrar ungarna tillsammans. När valparna är cirka tre veckor gamla matar föräldrarna dem med uppstött föda som förberedelse för vanlig kost. Vid höstens ankomst kan valparna oftast jaga helt på egen hand.
Prärievargar kommunicerar med varandra genom olika ljud, kroppsspråk och dofter. De kan frambringa många olika läten, bland annat ylande, skällande och korta, puffande andningar. Prärievargen har ett mycket starkt luktsinne, skarp syn och utmärkt hörsel. Den kan dessutom springa i upp till 65 kilometer i timmen, vilket gör den till en snabb och skicklig jägare.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online