När solen skiner på jorden absorberas dess värme och strålas ut igen som infraröd strålning. Vissa gaser, så kallade växthusgaser, fångar upp denna strålning och värmer därmed upp atmosfären. Växthusgaser bildas både naturligt och genom mänsklig verksamhet. Sedan industrialiseringen, och särskilt under 1900-talet, har de mänskliga utsläppen ökat kraftigt och blivit ett av vår tids största miljöproblem.
Vattenånga är den vanligaste växthusgasen, men det är svårt att avgöra exakt hur mycket som finns i atmosfären. Den bildas när höga temperaturer får vattnet i sjöar och floder att avdunsta. Detta skapar en uppvärmningscykel som kallas en positiv återkopplingsloop. Varm luft rymmer mer vattenånga än kall luft, och eftersom vattenånga i sig är en växthusgas värms luften upp ytterligare, vilket i sin tur ökar mängden ånga som luften kan hålla – och cykeln driver sig själv framåt.
Koldioxidmolekyler består av två syreatomer och en kolatom som är bundna samman. Gasen förekommer naturligt, men människan är också en stor bidragsgivare. Vi producerar koldioxid genom att bränna kol, olja, naturgas och ved – något som varit en betydande faktor sedan den industriella revolutionen på 1700-talet. Före den tiden låg halterna på cirka 280 ppm (parts per million); idag ligger de på omkring 370 ppm.
Metanmolekyler består av fyra väteatomer bundna till en kolatom. Gasen uppstår både naturligt – exempelvis i träskmarker – och till följd av mänsklig aktivitet, särskilt genom risodling, nötboskapsuppfödning, användning av naturgas och kolbrytning. Halterna av metan i atmosfären har mätts sedan 1970-talet. De steg med ungefär 1 procent mellan 1978 och 1990, men ökade endast marginellt fram till 2011.
Troposfäriskt ozon är en gas som vandrar ner från ozonskiktet i stratosfären, som ligger högre upp i atmosfären, till troposfären – atmosfärens lägsta lager. Mängden är liten, men under 1900-talet kompletterades den av ozonbildande utsläpp från fordon och fabriker. Dessa släpper ut kväve- och kolföreningar som bildar ozon när de påverkas av solljus. Ozon är vanligare i stadsområden och är en huvudorsak till smog.
En lustgasmolekyl består av två kväveatomer bundna till en syreatom. Gasen bildas genom kemiska reaktioner i mark och vatten, både naturligt och genom användning av konstgödsel. När gödselanvändningen ökade under 1900-talet ökade även förekomsten av denna gas. Lustgas släpps dessutom ut vid andra processer, bland annat elproduktion, nylonframställning, tillverkning av salpetersyra samt transporter.
Klorfluorkarboner, ofta förkortat CFC, är gaser som använts som köldmedier, drivgaser i sprayflaskor och lösningsmedel sedan 1928. De förekommer inte naturligt i naturen. Dessa gaser är skadliga för ozonskiktet, och deras användning har minskats och fortsätter att minska. Andra syntetiska växthusgaser inkluderar hydrofluorkarboner (HFC), svavelhexafluorid och koltetrafluorid.
Förståelsen för dessa gaser och deras källor är avgörande för att kunna begränsa den globala uppvärmningen. Medan vissa växthusgaser är naturliga och nödvändiga för livet på jorden, har mänskliga utsläpp förstärkt växthuseffekten i en takt som hotar klimatsystemets balans.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online