Ordet "giftig" betyder att ett ämne innehåller toxin – alltså något som är skadligt. Genom historien har många giftiga ämnen ingått i färger, och när deras farlighet upptäcktes har de förbjudits. Nackdelarna med giftig färg är många, men det finns ett litet specialområde där giftig färg faktiskt har en viss fördel.
Skada på människor är en av de största nackdelarna med giftig färg. Bly var till exempel ett vanligt tillsatsämne i färg under lång tid. Enligt organisationen The Lead Group har bly varit känt som en hälsorisk redan sedan år 100 före Kristus, då grekiska läkare skrev om blyförgiftning. Trots detta fortsatte bly att användas i färg fram till slutet av 1970-talet, då den amerikanska konsumentproduktsäkerhetskommissionen sänkte de tillåtna halterna till 0,06 procent per miljon. Problemet är att många äldre hem fortfarande är kontaminerade av gamla blyfärger, vilka fortfarande kan orsaka allvarliga hälsoskador.
Miljöskador är ytterligare en betydande nackdel med giftiga färger. Regnvatten lakar ut gifterna ur färgen, och dagvattnet rinner så småningom ut i sjöar, floder och hav. Giftig färg är därför en av källorna till miljöföroreningar. Staden Santa Rosa i Kalifornien har exempelvis konstaterat att deras dagvatten utgör en giftig blandning av färg, olja, kemikalier och andra skadliga ämnen. Dessutom hamnar giftig färg från rivningar och renoveringar ofta på soptippar, vilket utgör ytterligare en föroreningskälla.
De två främsta nackdelarna med giftig färg är alltså skada på människor samt miljöskador och föroreningar. Men här finns också ett tydligt orsak–verkan-samband: Varje gång en person behöver söka vård på grund av gifter i färg uppstår kostnader. Varje gång en sjö eller flod måste saneras på grund av giftigt dagvatten krävs tid, pengar och arbetskraft. Reportern Tim Post vid Minnesota Public Radio beskrev till exempel hur saneringen av Minnesotas förorenade vattendrag kommer att bli både långdragen och dyr. Som exempel nämnde han sjön Calhoun, där saneringen kostade minst 12 miljoner dollar. Problemet är att kostnaderna i praktiken aldrig tar slut, eftersom gifterna fortsätter lakas ut ur färgen under lång tid.
Båtar behöver använda antifouling-bottenfärg, särskilt om de ligger i vattnet året runt. Orsaken är att rankor och blåmusslor gärna fäster på alla ytor under vattenlinjen – på bryggor, bojar och båtskrov. Om en båtbotten inte skyddas växer dessa skaldjur sig snabbt stora och lägger till betydande extra vikt, vilket med tiden gör farkosten osäker att använda. Hittills har den enda fungerande lösningen varit antifouling-bottenfärg, en blandning av koppar, kopparoxid och tennoxidföreningar. Färgen är giftig för marint liv, vilket hindrar skaldjuren från att fästa.
Även om denna färg fyller en praktisk funktion inom sjöfarten är den fortfarande en giftig produkt med negativa effekter på havsmiljön. Delstaten Connecticut rekommenderar därför att färgen används så sparsamt som möjligt samtidigt som skyddet förblir tillräckligt, och all färg vars avgiftning av toxiner överskrider de fastställda gränsvärdena är förbjuden att använda. Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) antog dessutom i januari 2008 en konvention som förbjuder fartyg att använda giftig antifouling-bottenfärg. Med tanke på för- och nackdelarna kan antifouling-bottenfärg därför inte ses som en "äkta" fördel – nyttan gäller enbart båtägarna, medan miljön drar skada av den.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online