Vattenreningsverk producerar inte bara rent dricksvatten – de skapar också avfall. De ämnen som avlägsnas från vattnet måste hanteras på något sätt, och det finns flera olika metoder för detta, bland annat utsläpp till den omgivande miljön.
Det som finns i restprodukterna från ett reningsverk beror på två faktorer: vad som fanns i vattnet från början och vilken reningsteknik som användes. Kemiska reaktioner mellan dessa skapar en rad olika restprodukter. Toxiciteten avgörs främst av vattnets ursprungliga innehåll, men också av hur föroreningarna reagerar med de filterämnen som används i processen.
Innehöll vattnet mycket sediment kan stora mängder slam bildas. Även relativt rent vatten har normalt en viss mängd suspenderade partiklar, som filtrering, omvänd osmos eller destillation kan koncentrera. Tungmetaller, herbicider och bekämpningsmedel kan förekomma i slammet. Vissa filterämnen attraherar partiklar ur vattnet och filtreras därefter bort själva – även dessa blir en del av slammet.
När rent vatten avlägsnas ökar saltkoncentrationen i den kvarvarande vätskan, vilket ger upphov till koncentrerad saltlake. Denna kan vara mycket giftig. De flesta vatten innehåller salt i någon grad, och vissa reningsprocesser kan dessutom bilda salt under behandlingen.
Använda filtermaterial som sand, aktivt kol och kiselgur kan innehålla föroreningar, men dessa är då inte suspenderade i vatten. Regn och grundvatten kan dock laka ut föroreningarna och sprida dem till omgivningen, vilket gör att även fast avfall kräver noggrann hantering.
Restprodukterna kan hanteras på flera olika sätt. Vätskor kan exempelvis pumpas ut över en stor yta för att långsamt avdunsta, eller samlas upp i särskilda uppsamlingsdammar. Fast avfall deponeras på soptippar eller tas hand om i förbränningsanläggningar. Ibland pumpas vått avfall ut i det kommunala avloppsnätet, så att det kan renas på nytt vid avloppsreningsverket innan det släpps ut.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online