Utsläppshandel är ett system för att minska de totala utsläppen från ett lands industrier genom att tvinga förorenare att köpa koldioxidkrediter, vilka ger dem rätten att släppa ut kol i atmosfären. Genom att styra distributionen av koldioxidkrediter kan regeringar bidra till att minska industrins negativa påverkan på miljön.
Kyotoprotokollet, som är ett av de mest omfattande internationella miljöavtalen som någonsin antagits, lade grunden för utsläppshandel som ett medel för att minska växthusgaserna i atmosfären. Medan de flesta större industrialiserade nationer ratificerade protokollet saknas USA märkbart bland deltagarna. Istället har USA valt att införa federala lagar om utsläppshandel som bygger på specifika nationella mål.
Varje system för utsläppshandel behöver tydliga regler för definitionen av koldioxidkrediter. I de flesta föreslagna system representerar en enda kredit ett metriskt ton kol som släpps ut i atmosfären. Med denna definition måste företag som köper krediter kunna mäta sina faktiska kolutsläpp för att kunna visa att de ligger under antalet krediter de innehar.
Koldioxidmarknader, där företag köper och säljer koldioxidkrediter, styrs av regler som ingår i utsläppshandelssystemet. Dessa marknader måste vara fria, vilket gör det möjligt för köpare och säljare att komma överens om ett gemensamt pris för en koldioxidkredit baserat på marknadens läge samt på utbud och efterfrågan.
Ett utsläppshandelssystem innehåller även regler som styr tidsfristerna för att minska det totala antalet tillgängliga krediter. Regeringen kan välja att minska antalet krediter varje år, eller att arbeta mot långsiktiga mål för att reducera det totala antalet koldioxidkrediter till en bestämd nivå. Att sätta upp och uppfylla dessa tidsfrister gör det möjligt för köpare och säljare att förutse förändringar på marknaden när tillgången på krediter minskar, vilket driver upp priserna tills efterfrågan också börjar sjunka.
Utsläppshandel kan inte vara effektiv utan tillräcklig kontroll. Det krävs regler för att bestraffa företag som släpper ut mer kol än de har krediter för. Dessutom måste myndigheterna ha möjlighet att inspektera fabriker för att säkerställa att den utsläppsinformation som företagen lämnar är korrekt.
För svenska läsare är EU:s utsläppshandelssystem (EU ETS) det mest relevanta exemplet. Systemet, som infördes 2005, omfattar tusentals anläggningar inom energisektorn och energiintensiv industri inom hela EU samt Norge, Island och Liechtenstein. EU ETS bygger på principen "cap and trade", där en takgräns sätts för de totala utsläppen och antalet tillgängliga krediter successivt minskar över tid – precis i linje med de principer som beskrivs ovan.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online