Överexploatering och stadsutbredning går hand i hand. Båda är resultatet av för mycket bebyggelse i förhållande till ett områdes storlek och förutsättningar. Överexploatering orsakar många problem: trängsel, störande visuella landskap, buller och trafikkaos. Men medan människor drabbas av konsekvenserna drabbas även miljön och alla de varelser som lever i den.
Förlust av livsmiljöer är den enskilt största negativa effekten som överexploatering har på vår miljö. När människor fäller träd, röjer marker och asfalterar mark förstör de bon, fortplantningsområden och födokällor för en enorm mängd växter, djur och insekter. Enligt American Museum of Natural History är habitatförlust orsakad av mänsklig verksamhet den ledande orsaken till att arter hotas.
Det innebär att allt fler djur tvingas kämpa för sin existens på allt mindre landområden, vilket påverkar både näringskedjan och fortplantningscyklerna. Människans utvecklingstakt har accelererat så snabbt att andra arter inte hunnit anpassa sig evolutionärt, varför de börjar dö ut. Eftersom allt liv är beroende av annat liv påverkas även människan direkt eller indirekt av artförlusten.
Överexploatering överbelastar ett områdes naturresurser. Berggrund som rymmer grundvatten är porös, och vattnet fyller håligheterna när det rinner genom berglagret – detta är en del av den naturliga filtreringsprocessen. Grundvattnet fylls på över tid genom absorption av regnvatten samt från bottnarna av sjöar, älvar och bäckar.
Överexploatering kan dock tömma denna vattenresurs snabbare än vad den hinner återhämta sig. Vattnet tas då bort ur berget, och den porösa berggrunden blir oförmögen att bära vikten av den bebyggda marken ovanför. Enligt United States Geological Survey har sänkhål uppstått i stora delar av sydvästra USA samt i Florida till följd av grundvattenpumpning. Dessutom minskar eller eliminerar det stora uttaget vattenförsörjningen för andra områden som är kopplade till samma grundvattensystem.
Asfalt absorberar inte vatten på samma sätt som träd, växter och jord gör – det mesta vattnet rinner av hårdgjorda ytor. Överexploatering främjar därför översvämningar, eftersom överskottsvattnet inte sugas upp naturligt.
Även när dagvattnet leds bort korrekt via dagvattenbrunnar, som vanligtvis mynnar i sötvattendrag, sveps allt skräp, alla kemikalier och föroreningar från vägar och trottoarer med direkt ut i lokala sjöar, bäckar och älvar. Detta förorenar vattnen och skadar de ekosystem som är beroende av dem. Både vattendjur och vattenväxter skadas eller dör.
Trafikstockningar och trängsel, liksom elbehoven hos stora bebyggda områden, kräver förbränning av betydande mängder fossila bränslen inom ett koncentrerat område. Förbränning av bensin, kol, naturgas och olja släpper ut växthusgaser som bidrar till den globala uppvärmningen. Utsläppen skapar även smog och luftföroreningar, vilket är skadligt för både miljön och människors hälsa. Föroreningspartiklarna blandas dessutom med nederbörden och tar sig in i vattensystemet.
Paradoxalt nog rycker överexploateringen upp just de växter och träd som skulle kunna rena luften från de föroreningar som själva exploateringen orsakar. Koldioxiden som bildas vid förbränning av fossila bränslen används som energikälla av växterna. Växtlighet suger även upp luftburna giftiga kemikalier som bensen, formaldehyd och kolmonoxid – ämnen som finns i cigarrök, bilavgaser och industriutsläpp.
Växter i vattenmiljöer, särskilt i våtmarker, avlägsnar dessutom tungmetaller, fosfor och nitrater från vattnet. Att bevara stora sammanhängande gröna ytor och plantera fler träd kan därför hjälpa till att dämpa den negativa effekten av mänskligt skapade föroreningar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online