Arsenik är ett grundämne som förekommer naturligt i jordskorpan och klassificeras som en tungmetall. De flesta människor utsätts för arsenik dagligen genom mat, jord, vatten och luft, oftast i mycket små mängder.
Det finns två huvudtyper av arsenik: oorganisk och organisk (arsiner). Oorganisk arsenik, som är kemiskt bunden till grundämnen som klor, syre och svavel, är betydligt mer giftig än den organiska varianten och betraktas som cancerframkallande för människor. När arsenik istället binds till grundämnen som väte och kol benämns den som organisk arsenik.
Organisk arsenik är en biprodukt från metallurgin. Arsenik utvinns vanligtvis genom smältning av koppar-, bly- och zinkmalmer, och avgaserna från smältverk släpper ut gasen i miljön. Den finns också i den extremt giftiga arsin-gasen, som oftast uppstår vid industriella olyckor.
Små mängder organisk arsenik kan även förekomma i vissa ayurvediska preparat, traditionell kinesisk medicin och homeopatiska medel, samt inom veterinärmedicinen exempelvis som antiparasitika. I naturen kan stora mängder frigöras vid vulkanutbrott och från varma källor som avger giftiga gaser.
Grönsaker och frukter har historiskt besprutats med arsenikhaltiga bekämpningsmedel i form av herbicider och insekticider. Dessa kan förorena brunnsvatten och andra sötvattenkällor vid nederbörd eller bevattning av jordbruksmark. Arsenik kan också finnas i förorenad fisk och skaldjur, samt användas som tillsats i foder för boskap och fjäderfä för att främja tillväxt.
Oorganisk arsenik används dessutom i färger, keramiska glasyrer, träskyddsmedel och cigaretter, vid tillverkning av olaglig hembränd sprit samt som galliumarsenid inom mikroelektronikindustrin. Förbränning av fossila bränslen, exempelvis i koleldade kraftverk, bidrar också till att sprida arsenik i miljön.
Arsenikförgiftning kan uppstå på tre sätt: via munnen, genom hudkontakt eller genom inandning.
Förgiftning via munnen sker oftast när man äter förorenad fisk och skaldjur, särskilt musslor. Vid intag av små mängder utsöndras arseniken normalt ur kroppen med urinen. Upprepat intag av förorenade livsmedel under längre tid kan dock leda till att arsenik ansamlas i kroppen och blir svårare att utsöndra. En person kan också medvetet inta arsenik, vilket orsakar en akut och potentiellt livshotande förgiftning.
Kontakt genom huden sker vid exponering för arsenikhaltiga föreningar, vilket kan irritera ögon, hud och slemhinnor.
Inandning av arsenik kan ske för den som arbetar i eller bor nära industrianläggningar som släpper ut arsenik som avfall, vid industriolyckor eller genom cigarrök.
Huden kan påverkas på flera olika sätt vid arsenikexponering. Kronisk exponering ökar risken för hudcancer och kan även direkt orsaka sjukdomen. Hudförändringar som utslag och lesioner uppträder ofta först cirka tio år efter exponeringen, exempelvis i form av keratoser (precancerösa fläckar) på fotsulor och handflator.
Arsenik kan också ge upphov till hyperpigmentering, alltså en mörkfärgning av huden, främst på armarna och över bröstet. Dessa förändringar syns typiskt som mörka områden eller så kallad "regndroppe"-pigmentering med utspridda mörka fläckar. Hypopigmentering, det vill säga vita fläckar, kan likaså förekomma.
En fjällig form av hudinflammation, känd som exfoliativ dermatit eller erytrodermi, med klåda och rodnad kan också utvecklas, liksom håravfall (alopeci). Ett karakteristiskt tecken är dessutom att huden kan börja lukta vitlök.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online