Avfall som hamnar på deponier bryts ner med tiden och bildar en obehaglig biprodukt kallad lakvatten – en blandning av lösliga ämnen och fasta avfallsrester som kan läcka ut från deponin. Därför krävs ett särskilt konstruerat tätskikt för alla deponier, om det inte kan bevisas att skadligt lakvatten inte kommer att läcka ut.
Den amerikanska miljömyndigheten EPA kräver att ett deponitätskikt förhindrar utsläpp av lakvatten som överskrider maximigränsvärdena (MCL) för utvalda kemikalier som arsenik, endrin och bly. MCL är standarder som fastställts av EPA för att skydda grundvattnet mot föroreningar som utgör risker för människors hälsa och miljön. Gränsvärdet för arsenik är exempelvis 0,05 mg per liter.
Ett deponitätskikt byggs för att hindra lakvatten från att nå jord och grundvatten. Tre skyddsnivåer används: två lager som fångar upp och filtrerar kemikalier samt ett rörledningssystem som transporterar det uppsamlade lakvattnet till behandling.
Det första lagret i tätskiktet ska filtrera de kemikalier som lakar ut direkt. Det består av en flexibel membran med tjockleken 30 mil (cirka 0,76 mm), som kan anpassas efter de varierande sluttningarna i den skålformade deponin. Materialet måste vara lämpligt för de typer av kemikalier som kan läcka ut från deponin, vilket fastställs genom laboratorieanalyser. Detta är den första skyddsbarriären.
Nedanför membranet finns ett lakvattensamlingssystem som ska fånga upp föroreningar som kan ha trängt igenom det flexibla membranlagret ovanför. Rören kan vara perforerade på ovansidan för att samla upp lösliga kemikalier. Pumpar används för att flytta lakvattnet ut ur deponin, där det behandlas tills det når säkra nivåer.
Under rörledningssystemet ligger ett polyetenmembran med tjockleken 60 mil (cirka 1,5 mm), som har "direkt och jämn kontakt" med minst två fot (cirka 60 cm) komprimerad jord med låg hydraulisk konduktivitet – det vill säga jord som inte släpper igenom vätskor lätt. Detta är det sista skyddslagret mot att lakvatten når jord och grundvatten. Insamlings- och behandlingssystem placeras dessutom vid deponins ytterkant, högst 150 meter från deponins gräns.
EPA kan kräva strängare designkriterier innan ett bygglov utfärdas. Platsspecifika förhållanden, såsom ökad hydraulisk konduktivitet i jorden och grundvattnets flödesriktning, kan motivera starkare membran och mer avancerade insamlingssystem. Minimikraven är mest lämpade för deponier i områden där grundvattenkvaliteten redan är försämrad av andra källor, eller där vattnet inte är användbart på grund av naturligt förekommande föroreningar, exempelvis mineralrik geologi.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online