Miljösanering handlar om att avlägsna föroreningar och kontaminanter från olika delar av miljön för att återställa ett område till ett hälsosamt och produktivt bruk. Enligt publikationen "Green Remediation" (EPA 542-R-08-002) stödjer den amerikanska miljöskyddsmyndigheten (EPA) aktivt sanering och återanvändning av förorenade platser.
De vanligaste saneringsteknikerna för jord och vatten inkluderar uppgrävning, markångsextraktion, stabilisering, kemisk oxidation, pumpning och behandling samt tensidförstärkt akvifersanering (SEAR). Nedan går vi igenom varje metod i detalj.
Uppgrävning är i sin enklaste form borttagning av förorenad jord. Enligt EPA:s bästa hanteringspraxis är metoden särskilt användbar för att snabbt hantera akuta risker för människors hälsa samt i situationer där andra saneringsmetoder inte är genomförbara. När det är möjligt kombineras uppgrävning med andra tekniker, där den uppgrävda jorden sedan rengörs och återställs.
Markångsextraktion, även kallad markventilering eller vakuumextraktion, bygger på att ett vakuum appliceras via horisontella eller vertikala brunnar som borras nära föroreningskällan. Vakuumet suger ut de flyktiga beståndsdelarna i föroreningarna. När den insamlade ångan har behandlats släpps den säkert ut i atmosfären.
Vid jordstabilisering tillsätts kemiska reagens i jorden för att skapa mer kemiskt stabila material eller för att fysiskt inkapsla flyktiga ämnen, vilket minskar deras rörlighet. Kalk används ofta för att neutralisera syror och omvandla metaller till mer stabila kemiska former. Både kalk och cement kan dessutom användas för att stelna föroreningar, så att de inte lakas ut eller reagerar vidare med omgivningen.
Kemisk oxidation på plats förlitar sig på injicerade oxidationsmedel som omvandlar förorenade medier till ofarliga, naturligt förekommande föreningar. Det vanligaste oxidationsmedlet är en hydroxylradikal (OH-radikal) som skapas genom att väteperoxid kombineras med järn. Radikalen är mycket effektiv för att oxidera komplexa organiska föreningar. Även andra kraftfulla oxidationsmedel som ozon eller kaliumpermanganat kan användas, och i vissa fall räcker det med injicerat syre eller enbart omgivande luft.
Metoden pumpa och behandla används för förorenat grundvatten och är i grunden självförklarande: förorenat vatten pumpas upp ur marken och renas därefter. Rensningen sker genom att vattnet passerar genom olika absorberande material som fångar upp föroreningarna. Flockningsmedel – ämnen, exempelvis lera, som hjälper till att separera föroreningen från vattnet – kan också tillsättas innan vattnet leds genom filter.
SEAR är en teknik som används för att avlägsna så kallade NAPLs (icke-vattenlösliga vätskor) från grundvatten. Dessa föroreningar är vanligt förekommande i många amerikanska akviferer, enligt miljöteknikinstitutionen vid University of Texas. De härstammar främst från klorerade kolväten som i stor utsträckning använts som lösningsmedel. Eftersom NAPLs inte blandar sig med vatten krävs tillsats av tensider – ämnen som sänker ytspänningen – för att kunna återvinna dem. Den ökade lösligheten och rörligheten som tensiderna ger gör det möjligt att effektivt avlägsna föroreningen från akvifern.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online