Gasen vätesulfid bildas ofta av bakterier som producerar den och kan ge upphov till en svart hinna på vattnets yta – därför kallas problemet ofta "svart svavel". Bakterierna i sig är harmlösa, men vätesulfid kan vara farligt i höga koncentrationer och bör avlägsnas ur vattnet. Vilken behandlingsmetod som passar bäst beror på hur hög koncentrationen av sulfidgas är.
Brunnsvatten kommer oftast från underjordiska akviferer – i praktiken sjöar eller vattendrag som rinner under jorden. Brunnen anläggs tillräckligt djupt för att nå dessa akviferer, och vattnet pumpas sedan upp till huset. Detta är vanligt utanför tätorter och städer. Till skillnad från kommunala vattenverk får enskilda brunnar ingen automatisk behandling eller rening – ansvaret ligger på fastighetsägaren, som behöver välja rening utifrån vilka föroreningar vattnet innehåller.
När vattnet rör sig under jorden kan det komma i kontakt med olika mineralavlagringar och bakteriekolonier, vilket gör att vattnet tillförs dessa ämnen. Svart svavel är bakterier som bildar en svart hinna på vattnet och samtidigt alstrar vätesulfidgas – en gas som luktar ruttna ägg och kan ge svarta fläckar på kläder. Bakterierna utgör ingen hälsorisk, men de kan göra vattnet oaptitligt, illaluktande och i värsta fall odrickbart.
Innehåller ditt vatten bara små mängder sulfidgas kan du behandla det med beluftning. En luftare monteras då mellan brunnen och huset. När vattnet strömmar in leds det till ett kaskad- eller sprejsystem där det exponeras för luft och trycket sänks. Detta tar bort vätesulfidlukten från bostaden, även om lukten fortfarande kan finnas kvar vid själva luftaren.
Har du höga koncentrationer av svavelbakterier är den mest effektiva metoden behandling med klorblekmedel, även kallad chockklorering av brunnen. Kloret avlägsnar lukten av ruttna ägg och dödar svavelbakterierna. Om inte alla bakterier elimineras fullständigt kan de komma tillbaka, så upprepade behandlingar kan bli nödvändiga.
Vid chockklorering tillsätts vatten med hög klorkoncentration genom hela brunnssystemet. Allt från det vattenförande lagret, genom borrningen och fram till distributionssystemet exponeras för det klorerade vattnet. Det är absolut nödvändigt att ingen dricker vattnet medan brunnen chockkloreras, och vattnet ska spolas ut i avlopp tills klorlukten inte längre kan kännas.
Oavsett vilken metod du väljer är det klokt att analysera sitt brunnsvatten regelbundet, exempelvis via ett ackrediterat laboratorium. På så sätt säkerställer du att behandlingen fungerar, att sulfidhalterna hålls nere och att vattnet är säkert och gott att dricka över tid.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online